Ytligt beskrivet familjetrauma

Karin Erlandssons småstadsdeckare Pojken är en berättelse om sorg och familjetrauma, som ändå skulle vinna på lite mera djup i karaktärerna.

Karin Erlandsson: Pojken (2018). Schildts & Söderströms, 200 sidor.

Dagens samhälle utspelar sig i de stora städerna, eller det är vad statistiken säger. Urbaniseringen är fortfarande ett faktum och enligt prognoser kommer två tredjedelar av världens befolkning bo i städer 2050. Är det kanske därför vi finner småstadslitteraturen så fascinerande och pittoresk?

Karin Erlandssons nya bok, Pojken, utspelar sig i en finlandssvensk småstad där alla känner alla och är beroende av varandras gemenskap speciellt då vädret svänger och stänger in dem i staden. Snökaoset bidrar till att en myriad av känslor kommer till ytan och stadens invånare får gå man ur huse för att hjälpa varandra.

Påtagbar sorg

Under dessa om än lite klyschiga omständigheter händer mycket och samtidigt ingenting på några dagar. Elektriciteten försvinner och alla vägar är insnöade, ingen kommer in och ingen kommer ut ur staden. Journalisten Sara och fotografen Oskar går runt i ovädret för att hitta scoop till morgondagens tidning, men hittar i stället något mycket mer hjärtevärmande.

Kajsa försöker få vardagen att rulla trots att sorgen knackar på hennes axel vart hon än vänder sig. Hennes mor är död och pappan ligger apatisk och okontaktbar i sovrummet, medan hennes storebror Jonas är uppgiven och vrålar ut sin ilska om att inget någonsin kommer bli sig likt igen. Kajsa kokar gröt och tvättar kläder, men i varje doft minns hon sin mamma. Det är en otroligt påtagbar sorg i luften hos familjen och förutom det tvingas de in i nya identiteter av skolkamrater och jobbkollegor. Den Kajsa som fanns innan är inte densamma. Hon är nu den vars mamma blev mördad. Erlandsson lyckas fint med att skriva in den mördade mamman som en person och inte ett offer. Hon svävar genom hela romanen som en icke-levande men ändå existerande människa för dem hon lämnade kvar.

Djup saknas

Mordet skedde i den föregående delen av serien, Missdåd (2016) och Pojken behandlar till stor del det som händer sen. För vad sker med en familj då limmet som höll ihop dem försvinner? Vad händer med barnen när den andra föräldern inte klarar av att tackla sorgen? Pojken mynnar ut i ett psykologiskt familjetrauma som binder ihop två familjers historia och de val som gjorts genom tiderna. Det är en historia som kunde ha varit ännu bättre om inte dialogerna fallit på klumpighet och karaktärerna fått lite mer djup.

Trots att det inte finns plats för mer än 200 sidor mellan pärmarna, rymmer romanen ett stort persongalleri. Men på grund av de korta kapitlen som hoppar mellan tid och rum, får man inte ett grepp om de mest intressanta karaktärerna. Jonas, som är så ensam och så förbannad, får inte tala själv. Han uppfattas ur andras ögon, han blir en våldsman utan egen röst. Detta är säkert ett medvetet val, men här hade jag önskat att man hade fått läsa den sårade tonåringens tankar och känslor och inte bara se hans handlingar.

Pojken är en fristående fortsättning på Missdåd och för dem som inte läst den är det väldigt lätt att hoppa in i denna roman. Förr eller senare kommer de detaljer man missat fram och jag kan tänka mig att det finns chans för en tredje del i serien.