"Viktig fråga för väldigt många"

Västnyland enades i kampen för BB i Ekenäs. Demonstrationerna samlade flera tusen deltagare.

"Rör inte mitt BB".

"Jag är född här och här vill jag föda".

"Fram för mjuka värderingar. Bevara vårt fina BB i Ekenäs".

Texten på plakaten lämnade ingen oviss om vad massmötena handlade om. Förlossningsavdelningen vid sjukhuset i Ekenäs var hotad och det fick hela regionen på fötter. Genom flera stora demonstrationer åren 2004–2009 visade invånarna att de vill ha sitt BB kvar.

Politiker enades över partigränser och i hettan hann även president Tarja Halonen besöka avdelningen och uttala sitt stöd för den.

Västnyland förenades i en kamp för mjukare värden och mot de starka krafter som ville stänga en verksamhet som lockade föderskor långt utöver regionens gränser.

Känslorna svallade och de politiska kanonerna rullades fram.

Slaktlista

Förlossningsavdelningen på sjukhuset i Ekenäs hade varit hotad redan tidigare, men hösten 2004 vreds tumskruvarna åt på allvar.

Dagen efter kommunalvalet, den 25 oktober, fick sjukhusets personal ta del av det förslag som dåvarande vd:n för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, Lauri A. Laitinen, tänkte lägga fram för distriktets styrelse när det gällde sjukhusets framtid.

I det som i Västnyland upplevdes som rena slaktlistan föreslogs även en stängning av förlossningsavdelningen.

Skred till åtgärder

Det väckte en storm av protester. Också Ingåbon Inez Bassi, som då hette Schönberg i efternamn och använde sitt andra förnamn Nilla, reagerade.

Hon hade fött tre barn, ett på Barnmorskeinstitutet i Helsingfors, ett på sjukhuset i Lojo och ett på sjukhuset i Ekenäs, och visste av egen erfarenhet vad BB i Ekenäs betyder. Hon insåg att sjukhuset där behöver draghjälp.

– Min första tanke var att något måste göras.

Aktionen inleddes genast. Hela familjen engagerades och snart åkte textmeddelanden runt i regionen och även utanför dess gränser. Appeller sattes upp och medierna bidrog till uppmärksamheten med sin rapportering. Uppmaningen var att så många som möjligt infinner sig vid sjukhuset för att där tända ljus till dess stöd.

Som tidpunkt fastslogs lördagen den 30 oktober klockan 16, fem dagar efter Laitinens bud.

I led runt sjukhuset

Det blev en samling som heter duga. Uppskattningsvis 3 000–4 000 personer deltog.

– Vi var nog överväldigade över den stora uppslutningen, säger Malin Sundström, Inez dotter och en av dem som hjälpte till att trumma ihop folk.

Tal hölls och folkmassan stämde in i allsång. Därefter bildade deltagarna led och tog sig runt sjukhuset för att visa sitt stöd för det.

– Stämningen var fantastisk, säger Inez Bassi.

Målade skyltar

Vi sitter hemma i hennes lägenhet i Ingå och minns händelserna som utspelade sig för tolv år sedan. Med är sonen Niklas Schönberg och hans barn Ada, Linus, och Vinton Schönberg.

Malin Sundström har tagit med sin dotter Fredrika Sundström, som minns att hon inför aktionerna var med och målade plakat.

Det blev fler demonstrationer. Hotet mot förlossningsavdelningen avtog för en stund men blossade upp igen 2008.

Inez Bassi såg det för gott att igen ta initiativ till en demonstration, vilket hon gjorde tillsammans med Malin och dåvarande svärdottern Malin Schönberg.

I oktober 2008 samlades igen kring 3 000 personer i Ekenäs för att visa sitt stöd för sjukhuset.

– Det var viktigt för väldigt många människor, konstaterar Malin Sundström om det engagemang som kännetecknade kampen.

2009 hölls åter en storsamling på övre torget i Ekenäs, den gången med Svenska folkpartiet som drivkraft.

Det året arrangerades också två BB-demonstrationer i Helsingfors. Den första hölls utanför riksdagshuset den 25 maj, igen på initiativ av Inez Bassi. Idén till den fick hon strax efter ett samtal från VN, då reportern undrade vad hon tänker göra den här gången.

Trodde man skulle lyssna

I samband med aktionerna kontaktade Inez Bassi också ett otal beslutsfattare och hon säger att folks engagemang var så djupt att hon verkligen trodde att viljeyttringarna skulle bära frukt.

Så skedde ändå inte. I oktober 2009 beslöts att förlossningsavdelningen stängs följande år, ett öde som beseglades med ett nytt avgörande i december efter att över 40 rättelseyrkanden hade lämnats in.

Hur kändes det då?

– Jag var besviken. Vi hade gjort så mycket jobb att jag tänkte att det måste lyckas. Lite arg var jag också över att man på det här sättet får styra och ställa över folks varande, säger Inez Bassi.

Varken hon eller Malin Sundström tycker ändå att engagemanget var onödigt. Tvärtom:

– Man har i varje fall försökt göra något, säger Inez Bassi.

De tror inte heller att demonstrationernas tid är förbi eller att luften gått ur västnylänningarna.

– Om det handlar om en sak som ligger nära hjärtat så tror jag att det går att mobilisera folk igen, säger Malin Sundström.