Vikten av att gå för långt

Hur långt ska ni gå den här gången, undrar en ensam pratbubbla. För långt, är svaret Ulla Donners bild av en framtida feministisk marsch ger.

Denna framtid är vår. Nina Nyman (red), Blaue Frau, Birgitta Boucht, Lina Bonde, Johanna Bruun, Sunniva Drake, Monika Fagerholm, Mia Franck, Ida Kronholm, Hannah Lutz, Ylva Perera, Ellen Strömberg, Ebba Witt-Brattström, Qvintetten. 200 sidor. Förlaget 2018.

Där trängs blomsterhattar, piercade näsor, slöjtäckta huvuden, skäggiga ansikten, barn, tossor, klackar och bara fötter med ett myller av drömmar om jämställdhet, krossad vithetsnorm, ny translag, representation och bristande dammar. För långt, tänker de gå. Kanske rentav superdupermegaförlångt, som ett av plakaten på bilden uttrycker det. Bilden illustrerar, som Donner skriver, det som den feministiska rörelsen alltid anklagats för att göra. Samtidigt sätter den fingret på det mod att röra sig bortom det rimliga som genomsyrar samtliga 25 bidrag i nästanhundraåringen Astras feministiska jubileumsantologi Denna framtid är vår.

Astra grundades som språkrör för Svenska kvinnoförbundet 1919. Enligt ett klipp som nuvarande chefredaktören Nina Nyman lyfter fram var visionen att uppfostra dugliga, intresserade och andligt vakna kvinnor och finna uppgifter för deras specifikt kvinnliga begåvning. Nyman konstaterar att såväl synen på kvinnor som på människor har förändrats sedan dess, och att framtidsvisionerna nu är andra. Mer än så vidrörs inte grundandet. Denna framtid är vår är ingen historik utan en samling reflektioner kring eller för framtiden. Ett försök att bidra med visioner bortom kvartalstänk och ekonomiska realiteter.

Drömmar och längtan

Dessa visioner kan se ut på många sätt, visar det sig. Det kan vara en dröm om att förena heterosexuell tvåsamhet och feministisk medvetenhet, som i Ylva Pereras reflektion kring egna livsval i ljuset av Valerie Solanas SCUM-manifest och Märta Tikkanens skoningslösa genomlysning av kärlekens avigsidor. Det kan vara en expansiv bildningsresa, lik den Monika Fagerholm bjuder på, där Pippi Långstrump och Kathy Acker, vardagsrum och toaletter, böcker och vänskap blir till noder på hennes väg mot att bejaka kaos och tänka själv. Det kan vara en satirisk uppgörelse med fruktbarhetens förtryck, som Ida Kronholms text där provrörsbarn, hyrda livmödrar och Ingmar Bergmans reproduktivitet blandas med det kvinnliga berättarjagets passion för oskyddat sex.

Men drömmen kan också vara en dröm om ett barn, som i Ellen Strömbergs brev till sin 30-åriga dotter – en dotter som ännu inte finns annat än som en längtan. Och denna längtan, dess skepnad och dess berättigande i vår politiskt turbulenta och överexploaterade värld där vi har vant oss vid att få allt, men inte vid motsatsen, blir till en introspektion av vår kapacitet och dess gränser. Att sätta ord på samtiden genom att tilltala framtiden är också vad Ebba Witt-Brattström gör i sin dialog mellan en farmor och en flicka där farmodern har den delikata uppgiften att upplysa barnbarnet om hårresande historiska fenomen som lägre lön för kvinnor, utbrett kvinnoförakt och kvinnoförnedrande pornografi.

Skarpsynt analys

Den största behållningen av texternas visioner är vad de uppenbarar av orimlighet i nuet. När Nyman i sitt bidrag vill baby-proofa feminismen gör hon en skarpsynt samhällsanalys som skär genom såväl patriarkatet som feminismen. Vad är det för en värld vi skapar i vår iver att förfina möjligheterna att stänga barnen ute ur den vuxna livsvärlden, frågar Nyman. Hennes bidrag visar hur brett feministiska frågor förgrenar sig. Inte sällan riktas udden i antologins kritik mot kapitalismen, kraven på tillväxt och en begränsande individualism.

Ett återkommande ord är solidaritet. Här ekar arvet från det sjuttiotal som boken på olika sätt återknyter till. Titeln anspelar på Birgitta Bouchts och Carita Nyströms Denna värld är vår från 1975 och erfarenheterna från 70-talets feministiska rörelse genljuder i Johanna Bruuns samtal med den mångsidiga aktivisten Sunniva Drake. Identifikationen med och intresset för 70-talsfeminismen är det inget fel på, men lite nyfiken blir jag också på 1919, på grundarna av Astra och om de eventuellt också ansågs gå för långt.

Bilder talar utan ord

Som intellektuell utmaning och konstupplevelse är dock antologin rik nog som den är. En särskild styrka har den i samspelet mellan ord och bild. Som AD:n Nina Grönlund påpekar säger en bild inte mer än tusen ord, den säger utan ord, och potentialen i detta är något krafterna bakom Astra har lyckats förvalta på senare år. I antologin varvas varje text med ett bidrag i bild, inte som en illustration till texterna, men som en utsaga i sig, med andra medel än ord. Här vidgar sig inte bara den uttrycksmässiga rymden, utan också mångfalden teman, personer och synsätt som kommer till tals. Om etablerade finlandssvenska röster dominerar bland textförfattarna så bidrar bilderna med fönster och dörrar mot erfarenheter utanför finlandssvenskheten. Det djärva växelbruket mellan bild och text, genrer och stilar ger läsaren tillfälle att omruskas och kanske gå för långt, dit där de egna gränserna ger sig till känna.