Viirus har hittat hem

Betong. I Mästaren och Margarita på Viirus kombineras betong med många överraskande drag i scenografin. På scen Maria Ahlroth, Tobias Zilliacus, Martin Bahne, Robert Enckell, Ville Kabrell och Minna Haapkylä.Bild: Jonatan Sundström

När man träder in genom de förgyllda dörrarna till festsalen i Kvarteret Victoria, Teater Viirus nya hemscen, är det inte utan att man känner en viss skepticism. Man väntar ju sig någonting lite väl polerat och tillrättalagt för att vara äkta Viirus. Men redan i den långa korridoren in till scenen börjar man tveka. För det hörs ju tydliga borrljud.

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Översättning: Lars-Erik Blomqvist. Regi och dramatisering: Egill Pålsson. Scenografi och kostymer: Milja Salovaara. Kompositör och musiker: Ville Kabrell. Ljusplanering: Lauri Lundahl. På scen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus, Ville Kabrell. Presspremiär på Teater Viirus i Kvarteret Victoria 28.9.

Senast jag besökte Victoria-kvarteret i juni, pågick ännu frenetisk byggverksamhet lite här och var. Jag hinner tänka att kanske man inte hunnit bli riktigt färdig här heller. Kan metrobygget försenas med mer än ett år, så … Samtidigt hinner man också tänka att det ju inte kan vara möjligt att Viirus inte kunnat förhandla med byggföretaget om att ingen verksamhet skall försiggå under föreställningstid i alla fall? Nej, så är det givetvis inte. När man träder in på scenen som är som en enda stor byggarbetsplats med ojämnt betonggolv, en lyftkransarm mitt på scen, en cementblandare och en massa bråte här och där, då får man en väldigt stark Råholms-känsla. Och man inser att nu har Viirus verkligen hittat hem.

Så småningom avslöjar sig välkända skådespelare bakom blåställen och de gula bygghjälmarna. Strömmen går, byggjobbarna tvingas pausa i byggandet, börjar diskutera ett mystiskt dödsfall och övergår till att agera själva fallet. Litteraturföreningens ordförande Berlioz debatterar Guds existens och människans makt över sitt öde med poeten Iván, men blir plötsligt avbruten av främlingen Woland, som förutspår Berlioz död genom halshuggning, och spådomen besannas när han blir överkörd av en spårvagn.

Vännen Iván hamnar på psykiatrisk klinik tillsammans med Mästaren, som skrivit en bok om Pontius Pilatus och hans samvetskval när han tvingades välja mellan Barabbas och Jesjua. Mästarens Margarita kämpar för deras kärlek, mot djävulens makter, men får betala ett högt pris.

Föreställningen rullar på med tre parallella handlingar, Egil Pálssons dramatisering följer troget Michail Bulgakovs kultroman, som utspelar sig i 1930-talets Moskva, och skådespelarna glänser i hans regi.

Hangöbördige Tobias Zilliacus ser väldigt malplacerad ut som byggjobbare, då passar titelrollen som Mästaren, Jesjua eller vampyren Varenucha bättre för hans ståtliga uppenbarelse. Hans Margarita spelas av en eteriskt skön Minna Haapkylä, för finlandssvenskarna kanske mest känd från film och TV, som också talar en utmärkt svenska. Maria Ahlroth är en strålande hondjävul i Wolands skepnad med byxdress och höga klackar, iskall och hjärtlös. Iida Kuningas gör en vackert guldglittrande men något uttryckslös Hella, "djävulens hovdam", då är hon mera trovärdig som den ångerfulla Pontius Pilatus. Ett intressant drag av Egil Pálsson att besätta både Wolands och Pontius Pilatus roller med kvinnliga skådespelare.

Robert Enckell, som var en av grundarna av Viirus för 30 år sedan, gör här en bejublad comeback i ett flertal olika roller som ibland får en att skratta tills man gråter; som Berlióz, teaterdirektören Stiópa och teaterkonferencieren Bengalskij. Oskar Pöysti gör minnesvärda tolkningar av poeten Iván, teaterekonomen Rimskij och Jesjua-följaren Levi Matteus. Martin Bahne, som vi i somras såg i Okänd soldat i Harparskog, gör här bland annat en soldat av betydligt äldre datum, men också översteprästen Kaifas och Djävulens hantlangare Korovjev. Sist men inte minst har vi musikern och kompositören Ville Kabrell som katten Behemot, trakterandes sin elgitarr med fiolstråke och ömsom spelandes mitt på scen, ömsom på sidan, bildandes ett band tillsammans med delar ur ensemblen.

Stämningen blir ibland som på en rock-konsert och ljussättningen är häftig, epileptiker göre sig icke besvär. Än lyser obönhörligt vita byggstrålkastare, än badar scenen i rött i Lauri Lundahls ljusplanering. Milja Salovaaras scenografi upphör aldrig att överraska och exempelvis med en jätte-discokula inlånad från Stoa förvandlar hon betong-helvetet till Djävulens balsal, och även här gungas det när Hella tar sin flygfärd, precis som i De langhanska öarna. Salovaaras kostymer fulländar det visuella intrycket.

Känslan efter en härlig teaterupplevelse är närmast euforisk liksom glädjen över att Viirus äntligen hittat lämpliga lokaler som möjliggör en mångsidig verksamhet. I foajén finns en fyndig jubileumsutställning med Janne Strang och Oscar Hagen som kuratorer, där alla 30 årtal från teaterns existens målats som en bård på väggen, och vid varje årtal namnen på de pjäser som spelades på Viirus det året, liksom både betydande eller triviala men minnesvärda händelser i Finland och världen samma år. På golvet har man målat olika stadsdelar i Helsingfors, där man placerat ut Viirus logo på alla platser där man verkat. Allt i stiligt svart-rött-vitt. Utrymmet kommer också att användas för klubbkvällar och dylikt, och dessutom finns en studioscen för mindre produktioner och gästspel. Helsingfors har med andra ord fått ett nytt finlandssvenskt kulturcentrum i och med att Viirus flyttat till Victoria.