Victor och de andra som försvann

Under månaderna efter militärkuppen arresterades 250 000 chilenare. Mig har de följt hela vägen, de som torterades och mördades, och särskilt de som aldrig återfanns – de som försvann i häkte.

När jag var liten fick jag ett nytt land: Chile. Militärkuppen den 11 september 1973 tvingade 200 000 chilenare i exil och 182 kom till Finland som kvotflyktingar. De talade samma språk som min pappa. Åtminstone nästan. De upptäckte att finskan och spanskan hade två gemensamma ord: auto och guagua som uttalas vauva. Så hette det inte i Spanien. Men jag lärde mig nya ord för majs och gris och anpassade mitt uttal då jag lekte med mina kamrater.

Det blev mycket chilensk mat, musik och poesi. Mängder av minnen, andras, etsade sig fast och gav mig ett landskap som jag inte kunde besöka. I tonåren kom Isabel Allendes första böcker som gav vuxna ord och bilder för det jag hört sedan barndomen. När jag var 28 återvände jag till det Chile som jag aldrig besökt, till platserna i sångerna, Nerudas hus och Victor Jaras grav. Vi bodde hos Luis som flyttat tillbaka och jag fick äntligen träffa Ivans mamma och Rolandos vuxna son.

Under månaderna efter militärkuppen arresterades 250 000 chilenare. Mig har de följt hela vägen, de som torterades och mördades, och särskilt de som aldrig återfanns – de som försvann i häkte. De vars anhöriga fortfarande letar och undrar. Barnen som föddes i fångenskap och bytte identitet i hemliga adoptioner.

Jag har mina inre bilder, men nyligen såg jag en fotoutställning som verkligen beskrev tomrummen. Före- och efterbilder: Mamman som ställt fram sopptallriken framför gymnasiepojken och lutar sig mot honom, och den gamla kvinnan 40 år senare med tallriken och den tomma stolen. Fyra bröder vid ett staket, som åldrats och blivit två. Mamma, pappa med en liten "guagua", på följande bild bara mamman. Nej, babyn förstås som liknar sin mor till förväxling. Föräldralösheten i hennes blick! Det unga paret vid tältet på stranden, ett tält på en strand. Jag märkte att de försvunna fortsatt att vara unga för mig, men i dag skulle de ha varit pensionärer.

Ofta minns jag Victor Jara, sångare och teaterregissör, vän och elev till Violeta Parra (som skrev "Jag vill tacka livet"). Han var gift med en engelsk dansös, Joan, och arresterades dagen efter kuppen. Tack vare en modig städerska fick hans familj veta var den sargade, sönderskjutna kroppen fanns. De hann begrava honom i hemlighet innan de flydde för sina liv.

I somras dömdes flera av Víctor Jaras mördare och det skipar väl någon rättvisa. Det ordnades en konsert för att hylla hans liv i Helsingfors nu i september. Salen var fullsatt med en blandad publik som verkade förstå både spanska och finska. Mina vänner var gråare, men där fanns nya barn som växer upp med Chile i Finland, som jag.

Hemma lyssnade vi på Victors sånger och när Joan besökte Finland för att vädja om solidaritet med Chile lekte deras dotter Amanda och jag utanför konsertsalen. Vi jagade varandra och bara skrattade. Det är ett av mina lyckligaste barndomsminnen, så roligt hade vi. Trots den 11 september som i 45 år varit en sorgkantad dag.

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk