Vi kan lära oss mycket av 1918

Bild:

Det är nödvändigt att tala om inbördeskriget för 100 år sedan. Tragedin visar hur svårt det är att stoppa en konflikt då vapnen börjat tala.

Innan de sista tonerna i samband med vårt lands 100-årsjubileum hunnit klinga av hörs trumvirvlar ljuda allt kraftigare från följande minneshögtid.

För exakt 100 år sedan pågick uppladdningen inför det som skulle bli det självständiga landets första stora tragedi, ett inbördeskrig som krävde åtminstone 36 600 liv och som skapade en stor klyfta i samhället. Striderna bröt slutligen ut i januari 1918.

Även om det efter ett historiespäckat jubileumsår kan kännas smått motigt att igen ta del av tablåer från det förflutna, så är det nödvändigt.

Kriget slog inte ner som en blixt från en klar himmel. Redan under en längre tid hade rädslan och misstroendet vuxit på såväl borgar- som arbetarsidan, med upprustning och mobilisering som följd. Också omgivningen stod i lågor: Längre ner i Europa rasade världskriget fortfarande och i Ryssland tilltog den inre väpnade kampen.

Men ändå måste den yttersta lärdomen av vårt eget inbördeskrig vara hur snabbt kaos och strid tar vid när de gemensamma grundvalarna ger vika och folk börjar ta lagen i egna händer. Tendenser till sådant beteende måste motarbetas även nu, må det sedan gälla patrullerande gatugäng eller aggressiva folkhopar som gastar under fladdrande fanor.

Upptakten till kriget visar också hur svårt det är att blåsa av en spirande konflikt då de första skotten brunnit av.

Framför allt den här biten kunde gärna luftas mer. Kunde parterna ha undvikit en sammandrabbning, trots tilltagande agitation på båda sidor?

Kriget utgjorde länge ett öppet sår och under de första årtiondena efter händelserna var det i hög grad den segrande sidans historia som gällde.

Men under de senaste generationerna har en mer objektiv och mångsidig syn tagit form, i både skönlitteratur och fackböcker. Kriget har behandlats i vetenskapliga projekt och det har återgetts på filmduk och teater.

Färska exempel från Västnyland är Sture Lindholms bok om fånglägret i Dragsvik och musikteatern 18 som spelas i Ekenäs (och Åbo) och som baserar sig på Anna Lindholms bok Projekt Ines från år 2015.

Därmed inte sagt att alla aspekter belysts, tvärtom. Jubileumsåret erbjuder en ypperlig plattform för mer diskussion och nya resultat.

Men debatten får gärna fortsätta i samma balanserade ton den har nu. Ämnet är eldfängt och känsligt, varför avsaknaden av källkritik och bristande omdöme kan leda till stor skada.

Också under modern tid har rejäla klavertramp gjorts i frågan.

Under Bokkalaset i Ekenäs i november visade författarna Sirpa Kähkönen och Anna Lindholm hur det går att diskutera inbördeskrigets fasor och följder på ett konstruktivt och analytiskt sätt – samtidigt ur både de rödas och vitas synvinkel.

Direkt pinsam är däremot intervjun med rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius i tidskriften ETC, där hon berättar om sin färska roman Vitt och rött – Billies första krig, som handlar om just inbördeskriget.

Boëthius vars mamma har finländska rötter och vars morföräldrar deltog i kriget på den vita sidan vill göra upp med sin släkts ensidiga syn på händelserna – väl så – men samtidigt framhäver hon att svenskarna och finlandssvenskarna stulit Finlands historia i århundraden, att svenska språket lagt beslag på det finska förflutna.

Tala om att blunda för årtionden av diskussion och forskning. Finskhetsförbundet tackar och tar emot påståendena.

Niclas Erlin Reporter