”Vi berömmer varandra för lite”

En lätt igenkännlig syn är Marika på sin svarta cykel pendlande mellan jobbet och hemmet. Bild: Peter Lundqvist

Marika Lindström har valt att fokusera på det positiva och tycker att vi alla med små gester kan bidra till ett bättre samhällsklimat.

– Jag älskar att möta människor. Ibland pratar jag kanske lite för mycket, men det är sådan jag är, konstaterar Marika Lindström med ett leende.

Marika är ett bekant ansikte för såväl Hangöbor som deltidsboende. På lördagskvällar styr hon upp serveringen på restaurang Magasinet i Östra hamnen, på söndagsmorgnar ser hon till att dörrarna till kyrkan är öppna. Någon har kanske sett henne på torget med famnen full av blommor, en syn som ibland väckt förundran.

– Man vill veta vad jag ska göra av alla blommor. Jag brukar svara att jag har mina tre K:n: kapakkaan, kirkkoon, kotiin (till krogen, kyrkan och hem).

Marika är född och uppvuxen i Hangö. Hon har en fyra år äldre bror Peter, som i dag är bosatt i Kimito. Hennes mamma, Margareta, arbetade som kanslist på Hangö stad och pappa Kaj var snickare. Som barn trivdes hon i stallet, hästar och ridning var hennes stora intresse.

Hennes drömyrke var att bli lärare, men en sjukdom som började under gymnasietiden kom att diktera framtiden.

– Jag har haft den hårdaste anorexi man kan ha. Vid den här tiden var sjukdomen okänd i Finland. Ingen visste vad jag hade, inte jag heller, berättar Marika.

Miljöombyte hjälpte

Tillfriskningsprocessen blev utdragen och gick i vågor på grund av att det fanns så lite hjälp att tillgå. Miljöombyte var en av de saker som rekommenderades för att bryta mönstret, något som utmynnade i en resa till farbror Per-Eric och faster Alice Lindstrom i USA (1981). Efter tre månader i Washington DC kom en kompis till brodern Peter till USA och ville att Marika skulle göra honom sällskap till Florida.

– Han ville ha mig med för att jag var orädd att resa och behärskade språket. Vi bilade runt i sex veckor, berättar Marika och minns det som en bra period.

Resandet är för övrigt något som stått hennes hjärta nära under hela livet, även om resandet avtagit litet under de senaste åren på grund av bland annat ett husbygge.

Följande gång Marika lämnade Hangö för en längre tid var 1994. Hon flyttade då till Helsingfors och arbetade som biträde på Stockmanns varuhus, ett arbete som hon stortrivdes med.

Fanns det en klar vändpunkt då tillfrisknandet började på allvar? Marika nämner föräldrarnas bortgång som livsomvälvande händelser. Först hade fadern oväntat gått bort och då Marika bott tre månader i Helsingfors blev hennes mor plötsligt allvarligt sjuk.

– Jag var med henne varje dag på sjukhuset i sex veckors tid innan hon gick bort. Många undrade hur jag skulle klara mig efter att mamma inte längre fanns. Men jag bet ihop och tänkte att jag ska vara stark. Jag hade också stort stöd i min bror. Jag tror faktiskt att de här händelserna var en vändpunkt, säger Marika och tillägger att det är svårt att efteråt analysera händelserna.

Små gester berör

Man kan tycka att det är ett prov på livets nyckfullheter att maten som i princip varit hennes fiende skulle komma att få en så viktig roll i Marika Lindströms liv. Under sommaren 1992 arbetade hon som alltiallo på restaurang HSF, där Mika och Ann-Christine Isaksson då var krögare. Under en extra hektisk dag blev hon inkallad till serveringsjobb i salen. Det blev början på en karriär inom restaurangbranschen som fortgår än i dag vid sidan av arbetet som vaktmästare för Hangö församlingar.

– Jag gillar att vara bland människor. Sjukdomen har gjort att jag inte har någon familj. Därför betraktar jag alla jag betjänar och arbetar med som min utökade familj.

Men att vara hjälpsam är inte ett arbete, utan ett personlighetsdrag. Här tycker Marika att vi alla med små gester kunde bidra till en bättre stämning i samhället.

– Det händer ofta att jag sommartid stannar cykeln och frågar personer som ser vilsna ut om de behöver hjälp. Det är en så liten gest, men uppskattas ofta stort. Det ger också bilden av att Hangö är en trevlig stad, säger hon.

Det är många som genom åren fått hjälp av Marika, i smått som stort. Hon gillar att kunna finnas till hands, att se glädjen hos den hon hjälpt. Det är i samma anda hon i flera års tid sett till att kaffepannan står varm ute på Fyra Vindarnas Hus under kaffedagen. Delad glädje är dubbel glädje.

Betjäning uppskattas

Såväl restaurangjobbet som arbetet som vaktmästare inom Hangö församlingar handlar om betjäning och människomöten. Vad definierar god service?

– God service är att man greppar situationen just då den uppstår. Om något har gått snett vill man ju genast reda upp det och inte låta saker bero.

En annan aspekt av god betjäning är att inte genast bemöta önskemål eller frågor med svar som "det finns inte" eller "jag vet inte".

– I stället går man bort och utreder om det kunden önskar går att beställa in, om det finns något ersättande att erbjuda eller annars tar reda på fakta, litet beroende på vad det gäller.

Positivt är att kunderna rent allmänt har blivit bättre på att uppskatta god betjäning, något Marika tror har sin förklaring i de många nedskärningar lågkonjunkturen medfört.

– Det finns i dag mycket färre biträden i till exempel butiker. Mycket har blivit automatiserat eller går via nätet. Vi går mot ett samhälle med allt färre mänskliga kontakter i det vardagliga, säger hon.

Tråkig tudelning

Hangö har åtminstone på ytan förändrats en hel del under del de senaste åren. Något Marika upplever som tråkigt är den klyfta som uppstått mellan fritidsboende och fast bosatta. Kritiska röster hörs då och då om att fönstren i villorna längs Mannerheimvägen och Appelgrensvägen står mörka större delen av året.

– Men vi borde vara glada att det finns folk som vill hålla villorna i fint skick. De är ju vackra för oss alla att titta på.

Hon tycker att vi inte har råd att motarbeta varandra, att vi i stället dra åt samma håll och vara tacksamma för dem som vill satsa på Hangö, oberoende av varifrån de kommer.

– Jag vet att många av de fritidsboende klipper sitt hår här, går till kosmetologen och besöker biografen som de tycker är väldigt charmig och lättillgänglig. Man tar Jopon, cyklar fem minuter och så är det bara att stega in i bion.

Berömmer för lite

Marika får avslutningsvis frågan vad livet lärt så här långt.

– Det viktigaste vi har är hälsa och goda vänner, och familj förstås om man har det. Vad gäller förmögenhet kan man aldrig köpa sig hälsa. Det lärde jag mig med anorexin och med min fot som blev fel opererad.

– Det andra jag lärt mig är betydelsen av god feedback. Vi berömmer varandra för lite. Absolut för lite, säger Marika med övertygelse.

Född: 1960 i Hangö.

Familj: Singel.

Arbetat vid bl.a.: Stockmann i Helsingfors, R-kiosken i Hangö, HSF, Magasinet och vid Hangö Församlingar.