"Vargarna går från hus till hus"

Vargarna i Västnyland stryker regelbundet över gårdar och de har tagit husdjur. Vissa barn får förlängd skolskjuts för säkerhets skull. – Problemet är att vargarna är så jäkla orädda, säger en ortsbo.

– Föräldrarna brukar vänta med barnen här på busshållplatsen. I den där korsningen brukar vargarna springa över vägen, säger Mikael Kopra.

Vi gör en rundtur i Snappertuna, mitt i det ena av Västnylands två vargrevir. Flocken på sju individer är ovanligt oskygg, vilket bäddar för möten mellan varg och människa, och ökar risken för skador på husdjur.

– Där borta har vargarna varit inne i ladugården. Här har de stått utanför hästhagen. Och där stod de utanför stallet tills ägaren schasade bort dem, säger Kopra.

Han är ortsbo och en av de jägare som frivilligt driver bort vargar när de påträffas i bebyggelsen. Det har blivit som ett oavlönat jobb, tidskrävande och ineffektivt. Vargarna kommer alltid tillbaka. Snappertunaborna har rapporterat 170 gårdsbesök på ett år, trots återkommande fördrivningar.

– Vargarna går från hus till hus. De kunde hålla till inne i skogen, men de kommer ofta in på gårdarna, delvis för att här saknas större enhetliga skogsområden, säger Kopra.

Kulturbygden med åkrar och husdjursgårdar insprängda mellan små skogspartier utgör revirets kärnområde, bara ett stenkast från Karis centrum. Ibland rör sig flocken över hela reviret från Ekenäs till Ingå. Anmärkningsvärt är att flocken tidvis besöker Snappertuna kyrkby och rör sig mellan skolan, dagiset och äldreboendet.

– De har rivit får vid forngården nära dagiset, säger Mikael Kopra.

Också Finlands viltcentral har noterat att Snappertunaflocken beter sig "exceptionellt och otypiskt för våra förhållanden". Oskyggheten är påfallande, som den gång vargarna hade fällt en hjort invid en husknut. Jägarna skrämde bort vargarna två gånger, men tredje gången stannade den ett par hundra meter bort.

– Vi stod här på åkern vid den döda hjorten och de stod där, på andra sidan diket, och väntade på att vi skulle lämna deras byte i fred.

Också dagsbesök

Vargen väckte känslor i Västnyland redan då en flock i gränslandet Raseborg/Salo blev känd. Snappertunareviret är ändå tätare bebyggt och skogspartierna mer splittrade. Eftersom vargen är fridlyst får den inte jagas utan dispens, men sådan är svår att få, och villkoren strikta.

Därmed får Snappertunaborna så lov att leva med vargen. Det kunde de kanske acceptera, om djuren undantagsvis hastade förbi gårdarna.

– Gårdsbesöken är inga engångsföreteelser. Skulle de bara gå över gårdarna och fortsätta, men de stannar upp också, till och med mitt på dagen. De är så jäkla orädda, säger Mikael Kopra.

Vi stannar vid en hållplats där barnen byter skolbuss. Precis här, mellan husen, har vargarna sprungit, vet ortsborna. Raseborgs stad bekostar förlängd skolskjuts åt cirka tio barn, alternativt kilometerersättning, för att minska risken för det som inte får ske. Revirets vargar dödade tolv får och en hund förra året.

I Snappertuna har vargar tagit sig in på en ridplan under en ridlektion för barn. Vargar har också följt efter en person som rastade sina hundar. Veterligen har vargen inte dödat en människa i Finland sedan 1800-talet, och en något provokativ fråga är om det är farligt att vargarna rör sig på gårdar, utom för husdjuren.

– Vi har inte haft några attacker, men vi har inte heller haft varg här på länge. Vargen är ett rovdjur som kan ställa till problem. Man kan inte garantera att inget händer, säger Kopra.

"Rätt att känna oro"

Mikael Kopra vill inte utrota vargen, men han och ortsborna vill inte heller leva med kontinuerliga gårdsbesök.

– Många anser att Snappertuna inte är det lämpligaste området för ett vargrevir.

I mosaiklandskap utan större skogsområden saknar vargarna alternativ. Är de dessutom oskygga kommer de oundvikligen att ständigt rör sig över åkrar, vägar och gårdar.

Från början var Snappertunaflocken bara ett par. Förra våren fick de valpar i områdets enda lite större skogsparti.

– Där borta är de födda. Valparna har levt hela sitt liv bland människor. Den här bebyggelsen är deras normala miljö, de är vana med folk. Det är lite skrämmande.

Vargen verkar anpassa sig snabbare än människan till nya omständigheter. Snappertunaborna är vana vid att vargarna stryker runt husknuten, men den acceptans vargarna visar gentemot människan är allt annat än ömsesidig.

– Jag känner ingen som skulle vara nöjd med nuläget. Det finns av dem också, men de är inte många.

Kopra understryker att ingen får nonchalera ortsbornas oro, oberoende av hur befogad den är.

– Folk har rätt att känna oro. Ingen ska påstå att inget kan hända. Jag tror att en oskygg, hungrig varg kan försvara sitt byte. Sker det på en gård är risken störst.

Ortsborna blir sårade av bristen på respekt från dem som enbart vill skydda vargen. Kopra kritiserar folk som kommer från andra orter för att störa jakten. Även älgjakt har störts i tron att man jagat varg.

– De påstår att vi vill utrota vargen. Det är inte sant. Vi har inte ansökt om att eliminera en hel flock.

Kopra efterlyser sans i vargdebatten. Extrema handlingar och retorik ökar inte förtroendet.

– Debatten har spårat ur för länge sedan, i synnerhet på sociala medier. Folk vågar inte längre säga vad de tycker.

Frustrationen ökar då fördrivningsmetoderna känns ineffektiva. Ofta hinner patrullen inte fram förrän vargarna redan försvunnit. Skrämselskotten tycks inte riktigt skrämma vargarna.

– Vi vet från Sverige att fördrivning inte har stor effekt. Vi har fördrivit vargar över tjugo gånger på ett år, men gårdsbesöken fortsätter.

Olycklig jakt

De gånger västnylänningarna har beviljats jaktdispens har tillståndet gällt en vargindivid. I det norra reviret fällde man alfahonan och i Snappertunareviret var det av allt att döma alfahanen som sköts i oktober, trots att dispensvillkoren sade att detta skulle undvikas.

Mikael Kopra avvisar alla anklagelser om att jägarna fällde alfadjuren med avsikt.

– Villkoren för dispensen förra hösten var oerhört strikta. De gånger vi hade flocken inom skotthåll kunde vi ha prickat en valp, men flocken var aldrig inom trettio meter. Dispensen krävde det omöjliga.

En enda gång hade en av skyttarna en varg inom 30 meter. Att det råkade vara alfahanen betyder att flocken knappast får ungar i år. Missen kan ha spelat in när Viltcentralen i januari avslog jägarnas senaste ansökan om att fälla tre vargar i Snappertuna.

I motiveringen sägs bland annat att risken för skador på får är som lägst om vintern. Viltcentralen noterar att vargarna i trakten har dödat en hund, vilket "inte skapar förutsättningar för att bevilja dispens". Mikael Kopra suckar:

– Inte kan det väl vara så att vi ska offra alla våra hundar heller?

Dispenserna är skadebaserade men ofta åberopas också allmän säkerhet. Besluten kan överklagas och generera mycket pappersexercis i domstolarna.

– Det är ett besvärligt sätt att sköta vargfrågan.

Mikael Kopra skulle helst tillåta jakt på enstaka individer då flocken gör skada. Det kunde göra vargarna skyggare, menar han. Bara en större skygghet kunde bädda för fungerande samexistens i en miljö så här sårbar för konfrontation.

– På områden där vargarna inte blir skygga kan man fråga sig om vi ska ha varg. I Sverige har de eliminerats.

Glöm kilometerstängsel

Viltcentralen är bunden av lagstiftningen som är förankrad i EU:s naturdirektiv som säger att vargens fortbestånd inte får äventyras. Jakt eller avskjutning ska vara en sista utväg, om icke-dödande alternativ, som stängsel kring boskap, inte fungerar. Ekobonden Sebastian Nurmi i Rösund i Snappertunas sydligaste avkrokar beskriver stängsel som en befängd lösning.

Nurmi driver en gård med ett 70-tal biffkor av finsk lantras och hundratals får. Om somrarna är djuren på naturbete över flera hundra hektar på flera håll.

– Det skulle behövas tiotals kilometer stängsel. Vem ska bekosta det? Vargskyddarna saknar en helhetssyn om vad som är möjligt, säger han.

Ena av de två gånger Nurmi har sett vargar var det nära en äng där hans får betade. Han har inte förlorat några djur, men det har grannarna i Box och Norrby.

– Så här får det inte vara. Vi måste få fason på det hela.

Nurmis ekoboskap håller ängsmarker öppna vilket gynnar vårdbiotoper och biologisk mångfald. Att djuren om somrarna äter gratis i naturen har ett pris – risken för vargangrepp. Om det sker kan man få ersättning. Nurmi uppfattar ändå samhällets ovilja att markant decimera vargstammen som ett slag mot hans näringsgren.

– Attityderna och retoriken hårdnar. Det blir ganska mycket osakligt skrikande på debattkvällar om vargen.

Det finns säkert många som står mellan ytterligheterna?

– Jo, men det är med aktivisterna vi debatterar. Jag deltar inte längre, det tjänar ingenting till.

Stämplar "trädkramare"

Sebastian Nurmi betecknar sin ideologi som grön, men markerar kraftfullt mer än nyansskillnad till De gröna. Han beklagar att vargfrågan är så inflammerad och varnar för en alltmer polariserad debatt.

– Tudelningen i vargkramare och varghatare är tråkig. Inte behöver man hata vargen, men den får inte bli för närgången. Riktiga vargar håller sig borta från gårdar. De behöver inte äta får eller kor.

I nästa andetag drar han miljörörelsen, djurskyddsaktivister och veganer över en kam:

– Vem ska hålla ängsmarkerna öppna om inte mina får? Trädkramarna kommer nog inte hit ut och gör det. Det är alltid lättare att klaga högljutt på andra. Det gör jag ju själv också.

Sebastian Nurmi vill halvera vargbeståndet för att djuren ska bli skyggare. Nationellt minskade vargstammen med 25 procent förra året, men i sydväst ökade den. Enligt myndigheterna skulle en halvering äventyra beståndets livskraft. Nurmi hävdar att vargbeståndet i verkligheten är mycket större än vad Naturresursinstitutet uppskattar.

– Någonstans räknar myndigheterna allvarligt fel.

Rikspolitiker från Västnyland har aktiverat sig i vargfrågan, men Nurmi är rädd för att folk ändå tar lagen i egna händer. Han avråder från tjuvjakt utan att kategoriskt fördöma den.

– Förekommer det tjuvjakt är felet hos den som låtit situationen spåra ur.

Med den logiken kunde vem som helst ta lagen i egna händer, så fort man inte får sin vilja igenom?

– Jo, men samhället behöver inte lyssna till en eller två oliktänkare. Vi är många som vill underlätta för vargjakt. Därför måste vår oro tas på allvar.

FAKTA

Intensivt år i Västnyland

2017:

Februari: En varg fälls i gränstrakten Raseborg–Salo. Jakten polisanmäls sedan det klarnat att den fällda individen var flockens alfahona, vilket enligt dispensbeslutet skulle undvikas. Polisen ger Snappertunaborna rätt till vargfördrivning (vilket sker 22 gånger under året och genererar 188 timmar frivilligarbete).

Mars: Vargar dödar en hund i Snappertuna. Viltcentralen avslår en ansökan om dispens för att fälla två vargar Snappertunareviret.

April: Västnylänningar samlar in namn för krav om skyddsjakt och beslutar grunda en förening för att driva frågan.

Juni: Naturresursinstitutet uppskattar att det finns två vargrevir i Västnyland: ett par i Snappertunareviret (möjligen med ungar) och en flock på 5–7 vargar i Raseborg–Salo. Nationellt har beståndet minskat med 25 procent på ett år, men i söder har det ökat.

Augusti: Det rör sig åtta vargar Snappertunareviret, uppger jaktvårdsföreningen.

September: Raseborgs stad beviljar kilometerersättning eller förlängd skolskjuts för tryggare skolresor till en vårdnadshavare för att köra barnet till skolbussen.

Oktober: Viltcentralen beviljar dispens för att fälla en varg om den inte är folkskygg. En hane, sannolikt alfahanen, skjuts i Karis.

November: Ingå kommun beviljar några barn skolskjuts på grund av vargobservationer. Två vargar äntrar en ridplan i Snappertuna under en ridlektion.

2018:

Januari: 364 observationer av varg har gjorts på ett år i Snappertunareviret, 172 av dem på gårdar. Viltcentralen avslår en ansökan om att få fälla tre vargar i reviret.

Februari: En påkörd varg påträffas på Åboleden i Esbo. Svenska riksdagsgruppen frågar vad regeringen tänker göra för att hålla vargstammen under kontroll och öka medborgarnas säkerhet. Föreningen Västnyländska gårdsvargar blir registrerad.