Varför är Raseborgs sjukhus saga all?

Priset vi som bor utanför stora städer får betala är att avstå från närservice och bereda oss på skakiga färder i ambulanser.

Raseborgs sjukhus har tidigare varit ett kretssjukhus. Då centralsjukhusen byggdes upp efter kriget fanns ett behov av mindre sjukhus mellan centralsjukhusen. Kommunikationen var dålig, det fanns mycket folk i de små samhällena och den medicinska utvecklingen var på en nivå, som gjorde att man i stort sett kunde göra samma saker på de små sjukhusen som på centralsjukhusen. Nu har de högsta tjänstemännen har redan i många år sagt: kretssjukhusens tid är förbi!

Utvecklingen har gått mot de små sjukhusen. Varför? Det finns två huvudlinjer som bär ansvaret. Först och främst har den medicinska utvecklingen lett till att allt mera specialsjukvård måste utföras i stora enheter. Teamet bör utföra många ingrepp för att nå krävd kvalitet och nolltolerans för fel. Det krävs också dyr specialutrustning som måste användas maximalt. Till exempel modern cancervård kräver att upp till läkare från fem specialområden skall jobba intimt tillsammans för patienten. Detta lyckas i praktiken bara på de fem universitetssjukhusen.

För det andra leder bestämmelser om arbetarskydd för läkarna till att det behövs fler läkare för en uppgift. Skärpta bestämmelser om maximal arbetstid, begränsning av jourtid och skärpta krav på full jourberedskap gör det omöjligt för de små sjukhusen. Några exempel kan nämnas på hur bestämmelser som görs i all välmening har följder man kanske inte räknat med. År 1999 kom förordningen om specialisering. Där delades kirurgi och medicin upp på ett sätt som med tiden avskaffade allmänkirurger och allmänläkare. Man måste dela upp full jourberedskap med flera specialiteter, vilket små sjukhus inte mäktar med. Då läkarna måste syssla med något då de inte har jour blir läkarbemanningen för vissa specialiteter så stor att endast universitetssjukhusen mäktar med det i dagens läge. Till och med många mindre centralsjukhus har svårigheter. Den sista spiken i den kistan slogs med statsrådets förordning om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården 582/2017. Här bestämdes om centralisering av operationer, som i början ledde till degradering av till och med flera centralsjukhus.

Bemanningskraven för förlossningssjukhus har lett till de välkända stängningarna av BB runt om i landet. För att man ekonomiskt och medicinskt kan uppfylla kraven läkarbemanningen under jourtid har man bestämt 1 000 förlossningar per år som absolut gräns. Undantag har beviljats bara för sjukhusen i Rovaniemi och Kajana. Till och med Lojo sjukhus kan underskrida gränsen och då stängs BB där. Alla dessa beslut och förordningar har stiftats på grund av samhällets krav på högsta kvalitet och nolltolerans för vårdfel och undermålig kvalitet. Vi alla kräver att ingenting får hända mor och barn vid förlossningen och vi alla kräver att vi skall få den bästa vården vid olyckor och akuta sjukdomar.

Priset vi som bor utanför stora städer får betala är att avstå från närservice och bereda oss på skakiga färder i ambulanser. Vi måste förstå att ingen som vill jobba med mera utmanande specialsjukvård kan bo långt ifrån de stora sjukhusen.

Karl von Smitten Ekenäs

Mer läsning