Vården på villovägar

Bild: Mostphotos

Allvarliga brister i vården har igen uppdagats. Minimiantalet vårdare betyder inte automatiskt att det är tillräckligt.

Fallet med en dement äldre person i Hangö som dog av undernäring väcker en berättigad fråga hos närstående. Vart är vården på väg? Samma fråga ställer sig många andra anhöriga till äldre.

Vega Västnyland rapporterade i veckan om två fall av misstänkt misshandel vid ett äldreboende i Raseborg, Polisundersökningen har nu lagts ner.

Tre vårdare, som jobbat på avdelningen för äldrepsykiatri på Kuppis sjukhus i Åbo, står åtalade för grov misshandel, brott mot tjänsteplikt, olaga frihetsberövande.

Ovanstående är några exempel på allvarliga brister inom vården, som kommit fram i dagsljus under den senaste tiden. Tyvärr är det så att de fall som uppdagas är bara toppen av isberget.

Varje fall är ett för mycket, alla har rätt till en kvalitativt god och människonära vård. Men varför förekommer vanvård? En orsak är säkert den stress som vårdpersonalen upplever. Om en närvårdare inom hemvården förr hade en handfull besök under en dag, är i dag 10–12 besök under ett arbetspass normalt. Lägg därtill att allt fler äldre ska bo hemma, regeringens mål är att bara två-tre procent av dem som är över 75 ska bo på institution. De som bor hemma är i allt sämre skick.

Arbetshälsoinstitutets undersökning från i våras borde få alla varningsklockor att ringa i kommunerna. I medeltal är kommunanställda borta från jobbet på grund av sjukdom knappt 17 dagar om året. Men inom vården är frånvaron avsevärt högre, sjukvårdare 20 dagar, närvårdare 26 dagar och hemvårdare 31 dagar. I de här yrkena har sjukfrånvaron dessutom ökat sedan 2015.

Då vanvård uppdagas och fallen går så långt att någon döms är det oftast den enskilda vårdaren som straffas. Men här har arbetsgivaren ett ansvar. Har man dimensionerat rätt mängd personal? Bara för att man uppfyller de minimikrav som lagen ställer betyder det inte att det är tillräckligt. Hade vårdaren förutsättningar att göra sitt jobb på ett kvalitativt bra sätt? Kommunen måste se till att det finns tillräckligt med personal och att personalen får stöd i sitt arbete samt fortbildning.

En etisk fråga som också dyker upp då fall av vanvård uppdagas är klientens självbestämmanderätt. Trots att en person är dement kan hen ha kvar sin självbestämmanderätt. Och vad händer då om en person vägrar äta eller dricka, och driver sig till självsvält? Där kan anhöriga eller vårdpersonal inte ingripa utan att det går att bevisa att personens förmåga att fatta beslut förändrats.

I Raseborg följde man nyligen Ingås och Sjundeås exempel att i stället för hemkörd mat till äldre personer erbjuda matautomat. För en äldre kan det vara svårt att lära sig använda en matautomat och då kan det hända att man glömmer att äta under dagen. Det kan leda till näringsbrist. En matautomat betyder också att en hemmaboende äldre har färre mänskliga kontakter under dagen.

Ett accelererande samhällsproblem bland äldre är ensamhet, den kan till och med leda till döden.

Vänverksamheten som Lionsklubben i Sjundeå nyligen startade och Raseborgsföreningarnas giv med 100 goda gärningar för äldre är lovvärda handlingar som är guld värda. Frivilliga kan stå får guldkanten men det är samhället som måste ta hand om de äldre så att de får en människovärdig omvårdnad ända till livets slut. Det är dags att politikerna inser att det behövs fler händer i vården, inte färre.

Marina Holmberg Chefredaktör Västra Nyland