Vår kollektiva mardröm

Gårdsgänget. Ungarna försvarar sin gårdsplan mot inkräktare och speglar samtidigt vårt samhälle. Bild:

Teater Venus bjuder på en samhälleligt relevant dystopi där barnens lekar blir en bild för flockbeteende och mobbning.

Pjäs: Wonderland

Text: Arbetsgruppen

Regi: Max Bremer

Ljusdesign: Teemu Nurmelin

Ljud: Sam Huber

Scenografi, dräkter: Paula Koivunen

Masker: Pauliina Lintula, Anna Uschanov

På scenen: Max Bremer, Paul Holländer, Sam Huber, Markus Luukkonen, Åsa Nybo

Plats & tid: Teater Venus premiär 16.4 på Universum, Helsingfors

En vägg av starka lampor bländar publiken som strömmar in i Universums sal. Mellan lamporna framträder silhuetter, personer i halvmasker som aggressivt kräver att få se biljetterna. Dessutom vill de veta vad de kostat, om de köpts med egna pengar och vilken hårfärg personen i biljettkassan hade. Bland annat.

Här släpps inte vem som helst in, verkar budskapet vara. I Teater Venus Wonderland, regisserad av Max Bremer, utforskas ett slags mänskligt flockbeteende och särskilt dess mörka sidor. Karaktärerna i halvmasker visar sig vara "gårdsgänget" en skock ungar som härskar över sin egen lilla bit av jorden, nämligen bakgården.

Hit ska ingen oinbjuden komma, och kommer någon för att leka ska den underkasta sig gårdens regler. Den som med i leken går, den får leken tåla.

Att det är en kommentar till flyktingkrisen och de reaktioner som den gett upphov till, med gatupatruller, hatretorik och demonstrationer mot asylsökanden är klart från första början. Så känns det också nästan övertydligt när ungarna fortsätter med att leka gränsbrytare, förhör av asylsökande och liknande. Obehagligt är det hur som helst, extra mycket så för att det inte känns som en inte alltför avlägsen dystopi som spelas upp på scenen.

Maskteater

Föreställningen rytmiseras av att ett helt annat uttryck införs mellan barnens allt mer skruvade lekar. Sam Hubers bastoner på gränsen till ultraljud dånar och får hela salen att vibrera. I stelnade helmasker vandrar gestalter sömngångaraktigt över scenen, ledande varsin ställning med lampor framför sig. En industriell ljudbild ackompanjerar effektivt deras förprogrammerade rörelsemönster, och framkallar en postapokalyptisk stämning.

Det är något kusligt mardrömsaktigt över de irrande varelserna, som om de berövats sin själ, låsts fast i en mänsklig form men utan förmåga till uttryck eller vilja. Mänsklighetens kollektiva mardröm om att berövas sin mänsklighet.

Teater Venus har arbetat länge med olika former av masker, och särskilt trancemaskerna, vars idé är att de låter bäraren utforska dolda sidor av sig själv, har använts med framgång. Också nu är Pauliina Lintulas och Anna Uschanovs skickligt utformade masker ett välfungerande element.

Maskerna innebär också att föreställningen arbetas fram som en process, och att slutresultatet alltid innehåller ett visst mått improvisation. I Wonderland märks improvisationen kanske främst i gårdsgängets lekar. De vänder sig också direkt till publiken, bland annat genom en egen variant av sanning eller konsekvens, i vilken personer i publiken tillfrågas om det mest pinsamma de upplevt. Det är en ganska hotfull situation som samtidigt effektivt uppvisar mobbningens mekanismer. Och visst skrattar vi, trots grymheten i upplägget.

Delarna större än helheten

Det finns också en hel del andra element i föreställningen, som ständigt byter skepnad. En gammal kvinna i helmask kommer in, förevisar fotografier och bjuder på choklad. Det låter som en typisk situation för den som besökt en äldre släkting, men den kusliga masken och kvinnans gåtfulla uppenbarelse gör att också denna korta scen blir både stark och kuslig. Någonting är fel, men vad det är kan vi inte sätta fingret på.

Att ensemblen är väl förtrogen med maskarbetet är uppenbart. Gårdsgänget består av Sam Huber, Åsa Nybo, Paul Holländer och Markus Luukkonen, medan regissören Bremer håller sig till de långsammare drömlika scenerna.

Wonderland är en ironisk titel, förstås, och föreställningen känns närmast som en undergångsfantasi. Förutom mobbning och destruktivt flockbeteende kommenteras också andra aspekter av samhället, som när barnen leker brödkö. Det enda hoppet erbjuds, om man så vill, av de tre gestalter som kurar ihop sig kring ett lysande objekt, en källa för värme och ljus. En bild för mänsklighet i det omänskliga, kanske. Och en av många starka scener i en föreställning som trots allt aldrig riktigt blir större än summan av sina delar.

Martin Welander

Mer läsning