Vanvårdens fatala följder

Det är viktigt att den tilltagande vanvården blir uppmärksammad om vi tycker att Finland borde vara en rättsstat där det finns plats för att respektera människovärdet oberoende av ålder eller sjukdom. Alla skall ha rätt till godtagbara levnadsförhållanden.

Därför är det bra att vi fått läsa reportage (HBL och VN 15.9) om ett upprörande fall av vanvård inom hemsjukvården i Hangö och händelseförloppets slut var att patienten dog. HBL har även fått tillgång till anteckningarna av hemvårdarna under flera dagar och den kopierade texten av dem har vi kunnat läsa i all dess upprörande tragik.

Under minst fem dagar har patienten legat i sin säng nerblött av kroppsutsläppen innan hon fördes till sjukhus där hon dog följande dag. Undernäring och låg kroppstemperatur var åtminstone bidragande orsaker och obduktionen ger sedan helhetsbilden av dödsorsakerna.

Om en patient vägrar att stiga upp och två hemvårdare tillsammans inte har möjlighet att byta till torrt på den äldre kan man förstå att deras insatser är slutprövade. Men de kan naturligtvis inte bara lämna en hjälplös person i det tillståndet dag efter dag och först efter över fyra dagar se till att den äldre förs till sjukhus. En del kommuner kräver att hemvårdare först skall kontakta läkare innan de får ringa efter ambulans och då följer de det direktivet. Men vilka direktiven än är måste varje kommun ha ett klart vårdkoncept för klienterna i hemsjukvården och det konceptet är naturligtvis en offentlig handling som kommuninvånarna skall ha rätt att ta del av och som framför allt skall ges åt klienten och de anhöriga. Att många kommuner inte gör det är känt och än värre är det om någon kommun inte har gjort upp ett klart vårdkoncept för hemsjukvården och för hemvårdarna att följa. Att vårdkonceptet inte fungerat i Hangö stad visar detta tragiska fall mer än tydligt.

Grundlagen kräver utifrån de människorättskonventioner som Finland förbundit sig till att varje medborgare skall garanteras bästa möjliga vård. Och det gäller även svårt sjuka äldre personer i hemvård och från den utgångspunkten skall kommunernas vårdkoncept göras upp.

Kan sådan vård inte garanteras i hemvård skall klienterna erbjudas en plats på servicehem, vårdhem eller vårdavdelning.

Tidigare stadgades i vårdlagstiftningen att kommunen och klienten tillsammans skall komma överens om att följa klientens vilja om på vilket sätt hon anser att hennes situation på grund av sjukdom, handikapp och andra omständigheter bäst skall kunna omhändertas. Om hon anser att hon tycker att hon kan klara sig med hjälp av hemsjukvården eller om hon tycker att den inte räcker till och att serviceboende, vårdhem eller vårdavdelning bättre fyller hennes hjälpbehov.

Numera har dessa viktiga stipulationer indragits och kommunen uppställer sina uppfattningar om när en klient kan erbjudas serviceboende eller annan vårdform. Kommunerna följer ett poängsystem som de själva gör upp och som det inte finns någon lagstiftning om. Poängsystemet har främst drabbat dementa personer på ett ödesdigert sätt. Som vi även ser av det upprörande fallet i Hangö.

Kommunerna har kraftigt skurit ner vårdplatserna samtidigt som hemsjukvårdens resurser inte ökats i nödvändig grad. Många kommuner har även ändrat skylten på dörren från vårdavdelning till serviceboende för att därmed kunna ha mindre personal trots att klienterna är desamma och trots att de har samma vårdbehov som förr. I dessa förödande händelseförlopp har vår lagövervakning inte alls följt med och många vårdbehövande står utanför det rättsskydd till bästa möjliga vård som lagen garanterar dem.

Vi bör även notera att det förekommer mycket av medicinsk misshandel i äldrevården som professorn i geriatri, Sirkka-Liisa Kivelä uppgett och krävt åtgärder mot i de utredningar som hon gjort för ministeriet.

Som exempel kan vi ta Raseborg som redan 2008 gavs myndighetsuppmaning att inte ge psykosmediciner inom äldrevården utan fastställd diagnos av specialistläkare och att inte blanda ihop sömnmediciner med övriga psykmediciner eller neuroleptika. Ändå fortsätter denna kutym utan att behövliga åtgärder vidtagits och överlag har Raseborg även under senare år fått flera myndighetsuppmaningar inom vården, men som inte åtgärdats.

Omsorgen inom framför allt äldrevården är i ett kaotiskt tillstånd och det finns inga tecken på att politisk vilja skulle finnas för att åtgärda de ständiga tragedierna i att krossa hjälplösa äldre och deras mänskliga rättigheter.

Bo Holmberg Karis