Väntan på lucia

Och jag ville så gärna vara lucia en dag! Mitt mörka hår var redan det en stor nackdel men jag minns hur jag läste om kraven, den där sångrösten …

Jag minns väntan på luciaomröstningen i barndomen. Den där dagen då de tio kandidaterna äntligen fanns på bild i Hufvudstadsbladet, hur de sedan presenterades en och en, mormor och jag som funderade och röstade. Den långa väntan för att få veta om det möjligen har blivit min kandidat. Sällan blev det. Men ändå. Ljuv var lucia, onåbar.

Min mormor hette Runa Birgit Linnea. Hon var bara några år äldre än Finland, född 1913 och jag hade förmånen att växa upp med henne och hennes berättelser. Hon var äldst av tolv barn och dotter till en bagare. Hon hade velat bli lärarinna. Vi sov i samma rum, hon på bäddsoffan och jag på en heteka i det vardagsrum som kallades "Stora rummet". I det andra rummet, i "kamarn" sov min mamma och min tonårshalvbror. Där fanns skrivmaskinen och bil- och konstplanscher på väggarna.

När jag berättar om min barndom har folk utomlands svårt att få ihop den med bilden av Finland. Vi hade bara kallt vatten inne, wc, men ingen dusch, ingen bastu. Ingen bil. Något jag aldrig kommer att glömma är det fruktansvärda ljudet då man fyllde på koks i pannan i köket. Jag ville bara fly.

Köksbordet hade lejonfötter av järn och vaxduk och mormor åt leverlåda, stekt strömming, potatisgröt, lördagskorv. Det var det man var van att äta. När rågbrödet blev hårt blötte vi upp det i vatten på en djup tallrik innan vi bredde smör och satte leverkorv på det. Eller kall, kokt potatis i skivor med lite salt. Mormor bakade bulle, som blev bättre som skorpor och när hennes vänner kom för att spela kort blev det riktigt fint! Då köpte hon Jaffa och Vichyvatten och franska pastiller som lyste i glasskålen på en nystruken bordduk.

Mammas rätter var färgstarka och exotiska och slank ner också de. Med henne gjorde jag radioprogram och gick på konserter för solidaritet. Vi åt chilenska piroger på festerna.

Jag växte upp med vitt skilda världar under ett och samma tak, i en splittrad tillvaro där de vuxna inte drog jämnt. I ett Europa som var fyllt av diktaturer, fattigdom och förtryck. När jag var elva flyttade vi vidare från mormors lilla hus och blev underhyresgäster med varmvatten, dusch och riktigt stora konflikter. Men jag hade ett eget rum, biblioteksböcker och drömmar. Och jag drömde om något annat, om gemenskap, förståelse, ljus, värme och godhet. Och jag ville så gärna vara lucia en dag! Mitt mörka hår var redan det en stor nackdel men jag minns hur jag läste om kraven, den där sångrösten … det skulle jag aldrig klara – och så skulle man vara snäll, god. Det var det viktigaste för mig.

När jag nu kör upp till vårt hus, lyser det gult och inbjudande. Jag förundras gång på gång över att vi har ett eget hem för vår familj, där vi trivs och gör som vi vill. Dessutom var det mig förunnat att få en dotter som valdes till Ekenäs' lucia 2016. En ung, engagerad kvinna som tror på en bättre värld sprungen ur godhet. Livet i Västnyland är en förbättrad barndom för mig.

Jag känner en stor tacksamhet.

Maria Serrano sagoberättare, lärare och tolk