"Utan kulturfonden skulle Svenskfinland vara en fattigare plats"

Lite kritik. Annika Pråhl är förvånad över hur lite kritik kulturfonden får, med tanke på hur betydelsefull organisationen är för Svenskfinland. Bild: SPT/Ari Sundberg

Det svenska i Finland är helt beroende av att den stora majoriteten vill att vi ska ha det drägligt, säger Annika Pråhl vid Svenska kulturfonden.

Visst har det svenska i Finland en framtid, säger Annika Pråhl, kulturombudsman vid Svenska kulturfonden. Hon har tillbringat de senaste sexton åren med att trygga just den framtiden. Snart går hon i pension.

– Finlandssvenskarna är lika många som islänningarna, men utöver oss själv finns det många som både kan och vill ta del av den finlandssvenska kulturen, säger Pråhl.

De senaste åren har kulturfonden därför satsat både på att utveckla samarbetet med fonder som stödjer finskspråkig kultur, och på projekt som utvecklar landets tvåspråkighet. Men syftet har inte bara varit att utveckla tvåspråkigheten eller att erbjuda finskspråkiga en ingång till Svenskfinland. I grunden har det handlat om att upprätthålla majoritetens vilja att garantera minoritetens existens.

– Det svenska i Finland är helt beroende av att den stora majoriteten vill att vi ska ha det drägligt. Vad vi själva tycker har ganska liten betydelse, säger Pråhl.

Har sett fonden växa

Det ökande samarbetet mellan olika fonder, satsningarna på stora projekt med blicken riktad långt in i framtiden, den ökade professionaliteten på det finlandssvenska kulturfältet och de allt mer vidsträckta internationella nätverken för kulturaktörer i Svenskfinland är bara några av de utvecklingar som Pråhl säger att hon sett under sina år på kulturfonden.

– När jag första gången kom till kulturfonden, som vikare 1999, var utdelningen 9 miljoner euro. Nu är den 38 miljoner.

Pråhl säger att samtidigt som fondernas avkastning ökade och hon själv 2003 blev fast anställd inleddes den utveckling som lett till dagens organisation, med personal, starka regionala fonder samt flera ombudsmän.

– Våra huvudmottagare är ungefär desamma, eftersom vi har våra stadgar och donatorernas vilja att följa. Men möjligheterna att ge bidrag har ökat alldeles otroligt.

Utan de finlandssvenska fonderna skulle utbudet av kultur på svenska i Finland ha varit betydligt magrare, likaså möjligheterna för finlandssvenska kulturarbetare och konstnärer att försörja sig, enligt Pråhl.

– Det är det långsiktiga arbetet som är det viktigaste. Själv brinner jag för att ge barn och unga chansen att pröva den egna kreativitetens möjligheter.

Hon tycker att det behövs mer utrymme i skolan för estetiska ämnen, för att alla barn ska få utöva konst och kultur.

En utsiktspost

I sitt arbete säger Pråhl att hon haft en enastående utsikt över Svenskfinland.

– Det är ett härligt jobb där man får veta nästan allt som händer i Svenskfinland. Man får träffa intressanta människor, diskutera intressanta projekt och hjälpa människor att formulera det de vill förverkliga.

Och det är just mötet med människor med vilja och ambition att förverkliga saker som hört till det roligaste i hennes arbete.

– Diskussionerna med våra sakkunniga har varit otroligt givande och lärorika och årligen återkommande höjdpunkter att se fram emot.

Att hon haft så mycket pengar att förmedla har inte påverkat relationen till andra människor, säger hon. Hon har heller inte upplevt att någon som blivit utan bidrag skulle ha blivit speciellt arg på henne personligen.

– Visst händer det att man får kritik och kommentarer. Men folk är i regel hövliga, säger hon och konstaterar att kulturfonden får förvånansvärt lite kritik med tanke på hur betydelsefull organisationen är för Svenskfinland.

Pråhl tror inte att det beror på att folk inte vågar kritisera kulturfonden av rädsla att bli utan bidrag.

– Jobbet har varit underbart positivt på det sättet att man i mångt och mycket ändå kan tillmötesgå önskemål.

Hon säger att fonden trots allt beviljar cirka 50 procent av de sökta bidragen även om andelen varierar rätt kraftigt beroende på vilken typ av bidrag man söker.

Ser fram emot lugna dagar

Efter pensioneringen tänker Pråhl njuta av den frihet som en tom kalender erbjuder. Hon lovar inte att hon ska engagera sig i något annat än i det förtroendeuppdrag för församlingen hon fick i samband med senaste kyrkoval.

Sedan har hon åtta barnbarn att umgås med, och lite trädgårdsskötsel ska det också hinnas med.

– Jag vill inte göra upp för många planer utan ser efter hand vad jag gör.

Annika Pråhl gör sin sista arbetsdag vid Svenska kulturfonden den 20 december, och inleder sin pensionering den 1 februari. Hon efterträds av Åsa Juslin.