Ursäkta, men talar du svenska?

Humoresk. Det blir lucia i lite annan tappning när gänget från Åbo Svenska Teater äntrar scenen. Bild: Pette Rissanen

I kväll (onsdag) finns det ännu en chans att i Ekenäs se den underhållande pjäsen som Åbo Svenska Teater turnerar med. Västra Nyland var på plats i går på Kulturhuset Karelia.

Ursäkta, talar du svenska?

Bobo Lundén.

Valtteri Lipasti.

Peter Ahlqvist.

Maria Lundén.

Lasse Fagerström, Camilla Hellberg, Valtteri Lipasti, Sofia Törnqvist, Jerry Wahlforss.

På Kulturhuset Karelia 2.2. Den spelas i regionen även på onsdag den 3.2 och den 8.3 på Tryckeriteatern i Karis.

Bobo Lundén är för västnylänningarna ett bekant ansikte från somrarna då ha fungerade som regissör på Raseborgs sommarteater och där införde en del nydanande inslag. Med friskt mod har han tagit sig an en uppgift som inte kan räknas höra till de enklaste, nämligen att försöka gestalta och undersöka finlandssvenskhetens existensberättigande och definiera själva begreppet på ett djupare plan. Som tidigare Pargasbo, men numera bosatt i Sverige, försöker han utifrån ett inifrån perspektiv fånga den undanglidande finlandssvenskheten.

Åbobor intervjuades

Som grundmaterial för ÅST-pjäsen Ursäkta, talar du svenska? som beskrivs som "en allvarsam humoresk, en tvångskabaré" finns hundratals sidor skriftligt material som baserar sig på de svar som ett fyrtiotal Åbobor i åldrarna 7–78 år fått ge på ett antal frågor de fått. Hur är det att vara finlandssvensk? Att ingå i en språklig minoritet? Hejar du på Sverige eller Finland i ishockey och så vidare.

Utifrån dessa svar har ett tjugotal olika karaktärer, eller låt oss snarare säga karikatyrer mejslats fram, som på scenen gestaltas av ett duktig och hängivet gäng skådespelare som består av Lasse Fagerström, Camilla Hellberg, Valtteri Lipasti, Sofia Törnqvist och Jerry Wahlforss.

Scenografin som även inkluderar en bildskärm med vilken skådespelarna ibland går i dialog skapar välbehövlig dynamik och vidgar scenrummet effektivt.

Fonder och segelbåtar

Här hittas många roliga, om än i vissa fall lite slitna igenkänningsfaktorer som gäller specifikt klichéerna om finlandsvenskheten. Det är inte nödvändigtvis så att alla personligen skulle hitta sig själv i någon av de miljöer eller de stereotypiska karaktärerna som gestaltas. Bland dem finns en stursk kulturtant, en kvinnlig ekonom som utexaminerats från Hanken, en högdragen finansman från banken Banditum, en feministisk statsvetare och så vidare.

Här finns överlag ett specifikt lokalt finlandssvenskt grepp, i det här fallet Åbo, där intervjuerna också gjorts. En publik från den österbottniska landsbygden skulle sannolikt hitta färre personliga beröringspunkter, vilket också bidrar till att ambitionen på att definiera finlandssvenskheten fallerar genom de begränsade ramar som pjäsen själv håller sig inom.

Ändå kan man inte undgå att stundvis känna sig avklädd i sin finlandssvenskhet. Vad är vi utan våra fonder, segelbåtar, universitet och tidningar? Pjäsen hade premiär redan i fjol, och i dag ser vi att de senare nämnda institutionerna, speciellt utbildningssektorn är mer hotad än någonsin. Ur den synvinkeln hade man kanske önskat en fördjupning på scenen, en mer allvarsam infallsvinkel som på riktigt skulle väcka de riktigt djupa frågorna hos publiken, och inte som nu, så att skådespelarna i sitt mellansnack där de återgår att vara sig själva, ropar ut "de viktiga" frågorna till publiken.

En känsla av att man lite skriver publiken på näsan infinner sig. Hellre hade man sett en tydigare gestaltning på scenen där man i samspelet mellan karaktärerna fått frågorna att födas hos publiken.

Underhållande kväll

Som helhet är pjäsen ändå både sevärd, rolig och underhållande, till och med riktigt känslosam i vissa mer förtätade scener. Där öppnar den finskspråkiga musikern Valtteri Lipastis sångtexter och "finska brytning" upp dörren till det klaustrofobiska rummet som kunnat bli fallet om "finlandssvenskheten" inte fått kontakt med majoritetsspråket och brytningskampen med de omgivande finskspråkiga miljöerna.

Här synliggörs ett omvänt perspektiv som är nyttigt. Att det även finns längtande finskspråkiga som helt enkelt inte släpps in i de "fina" finlandssvenska rummen.

Eller är det så att glansbilden inte existerar annat än i fantasin, och drömmen därför inte någonsin kan uppfyllas? Kriterierna för finlandssvenskheten kan pjäsen inte definiera. Det tackar man för.

Vissa scener haltar en aning i framställningen, bland annat den där ett barn gestaltas. Den vägs gott och väl upp av den fyndiga och varma scenen där Folkplinget presenterar en speciell "mammalåda" som är tänkt att användas i arbetet med att fostra fram goda finlandsvenskar av den lilla babyn.

Och till slut fulländas den dramaturgiska kurvan genom att den inledande berättelsen om en begynnande relation, ett kärleksförhållande mellan en finne och en finlandssvensk får ett lyckligt slut. Om det är tänkt som ett övergripande metaforiskt svar för finlandssvenskhetens överlevnad får varje teaterbesökare fundera på själv. I den här pjäsen ställs flera frågor än svar.

Mer läsning