Underhållande och tänkvärt om existentiella frågor

Överlista. Dennis Nylund spelar en man som ända sen han var barn försöker övertyga sin självdestruktiva mamma om att livet är värt att leva.Bild:

Redan upptakten till Allting som är underbart på Amosscenen skvallrar om att publiken kommer att få en unik upplevelse.

Pjäs: Allting som är underbart av Duncan Macmillan

Översättning: Nina-Maria Häggblom 

Regi: Ann-Luise Bertell 

Scenografi: Arbetsgruppen 

Ljus: Tom Laurmaa 

Ljud: Tommi Raitala 

På scenen: Dennis Nylund. 

Tid & plats: Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 21.9 

Inte en föreställning är helt den andra lik, och det beror ju mycket just på publiken. Den här föreställningen är nämligen ovanligt interaktiv. I början går skådespelaren Dennis Nylund omkring och minglar bland publiken och känner in sig. Många får också en lapp med en nummer och några ord, något som är underbart. Varje gång numret nämns, skall man läsa upp orden.

Föreställningen handlar om en pojke som är 7 år gammal vid hans mammas första självmordsförsök. Vid det andra är han tonåring och betydligt känsligare. Självmordsförsöken blir många medan pojken växer upp till man och försöker övertyga mamman om att livet är värt att leva på sitt eget vis.

Han skriver upp allt som är underbart, först på små lappar överallt, sen långa listor som han försöker få mamman att läsa. Först försöker han komma på tusen saker. Så småningom är han uppe i hundratusentals underbara saker, allt från glass och berg-och-dal-banor till Christopher Walkens röst och "det där när du känner någon så bra att du kan fråga hen om du har broccoli mellan tänderna".

Listan fortsätter att växa genom åren och andra människor bidrar efter hand med sina underbara saker. Samtidigt får vi en inblick i hur det känns för en pojke att växa upp med en svårt deprimerad mamma och en undflyende pappa som vägrar tala om sjukdomen med sonen. Den enda han verkligen kunde tala med var skolkuratorn Marianne och hennes "strumphund". Så småningom kom också kärleken in i bilden i form av hustrun Lea, men gräl om pengar, boningsort och familjebildning ledde så småningom också till splittring.

Musiken spelar roll

En av Stor-Britanniens hetaste dramatiker, Duncan Macmillan, har skrivit pjäsen som skördat lagrar i både New York, London och Stockholm. Musiken går som en röd tråd genom föreställningen. Pojken minns sånger mamman brukade sjunga eller dansa till under sina bättre perioder, hur han brukade lyssna utanför sin fars arbetsrum på hans val av skivor, instrumental musik som betydde att han ville vara i fred, glad musik som betydde att man fick komma in. Allt emellan rockar Dennis Nylund loss på golvet och han kunde definitivt ha en andra karriär som go-go-dansare, hans dansstil är så underhållande och man skulle helst ha lust att stiga upp och dansa med. På teaterns hemsida kan man hitta hela låtlistan, vilken lysande idé!

Lyhört och underhållande

Interaktionen spelar en viktig roll i föreställningen. Inte bara alla underbara saker som publiken får sitta och läsa upp från sina lappar på givna signaler, utan rollpersonerna de får gestalta, allt från strumphunden och veterinären till pappan och frun. Dennis Nylund har ett gott psykologiskt öga som lyckas plocka ut just de rätta kandidaterna som villigt spelar med och med bravur dessutom. Men mest av allt imponerar förstås skådespelaren själv som lyckas fånga publiken totalt igenom hela monologen och ömsom roa, ömsom beröra. Tack vare Ann-Luise Bertells lyhörda regi närmar man sig det känsliga ämnet med respekt men tack vare humorn blir det heller aldrig tungt.

Stigmatiserande

I Finland lider i dag tvåhundra tusen personer av någon form av depression, och 789 stycken begick självmord år 2014. Men trots att det berör så många, inte bara de drabbade själva utan också deras anhöriga, är mental sjukdom ingenting man talar om, det är stigmatiserande. Här talar Svenska Teatern rent ut och försöker både öka förståelsen för de drabbade, men får förhoppningsvis också folk att tänka till och inse hur mycket det egentligen finns som är underbart i livet alla motgångar till trots.

För den som trots allt behöver hjälp på vägen antingen för sin egen eller för en anhörig, ger programbladet också information om vart man kan vända sig. För att citera Dennis Nylunds rollperson; "Det blir alltid bättre".

Siw Handroos Kelekay