Tystnadens kultur

Stadsfullmäktigeledamot Mats Lagerstam (SDP), som samtidigt är stadsstyrelsens första vice ordförande, frågade för en månad sedan (VN 19.6) vad som har hänt eller händer "med de 600 000 euro som ännu för något år sedan sades tillfalla Raseborgs stad som ett vite av byggfirman Mäenpää om inte köpcentret blir av."

Alltså det planerade och stort marknadsförda köpcentret nere i Norra hamnen. Det där Hangötåget och alla godståg skulle tuffa på genom själva byggnaden.

Jag tog för givet att han skulle få ett svar. Kanske till och med genast i följande tidning.

Jag misstog mig grundligt. Det enda som hördes var tystnaden. Den spindelväv av tystnad som härskar i Raseborg.

Ingen svarade. Vare sig stadsdirektören eller till exempel stadsfullmäktiges eller stadsstyrelsens ordförande. För att nu inte tala om stadssekreteraren, en tjänst som efter Mikael Heikkiläs pensionering för ett antal år sedan fullständigt har hamnat i anonymitetens skuggiga dalgång.

Varför uteblev svaret på Lagerstams offentligt framförda fråga? Beror det på att tjänstemännen inom Raseborgs stad är belagda med munkavle och det knappt är en handfull personer som har rätt att uttala sig? Eller beror på kanske på att Lagerstam representerar SDP i SFP-dominerade Raseborg?

Varför nonchalerades Lagerstams fråga? Vi lever i en tidsålder där var och varannan politiker talar om transparens och hur viktigt det är att invånarna får ta del av och har insyn i statlig och kommunal verksamhet. Var och varannan konsult håller föreläsningar och lovsjunger samhällets genomskinlighet och hur bra det är för till exempel närdemokratin, för det lokala samhället, att veta vad beslutsfattarna gör, vilka beslut de fattar och vilka avtal de ingår.

I Raseborg tiger man. Varför? Ligger det inte i hela samhällets intresse att öppet och omedelbart informera? I synnerhet om frågan ställs offentligt.

Det finns tydligen mycket som borde nötas in bland tjänstemän och politiker, fortfarande.

Kim Isaksson Redaktör för extern opinion och debatt