Tunn och tradig Stockmann, Stockmann på Svenska Teatern

Galna dagar. I förgrunden varuhuschefen Alex (Dennis Nylund) på maskeraden, i bakgrunden fr.v. Anna Hultin, Mikael Andersson, Kristofer Möller, Jonna Nyman, Silva Lillrank, Nicke Lignell och Stella Laine.Bild:

När Svenska Teatern för ett par år sedan presenterade Ikea-musikalen om Ingvar Kamprads liv och gärning tyckte jag det var lite långsökt i synnerhet här i Finland att sätta upp en pjäs om ett svenskt möbelvaruhus. Men salige Ingvars historia var ju onekligen något utöver det vanliga och föreställningen verkligt sevärd. Nu presenterar man då igen en föreställning om ett varuhus, den här gången Stockmann, som ju känns mycket närmare för de flesta finländare än Ikea. Dessvärre blir föreställningen i Aleksis Meaneys regi ändå väldigt likgiltig och lyckas inte beröra på djupet.

Manus: Barbro Smeds. Bearbetning: Anna Simberg. Musik: Leif Jordansson. Regi: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Anna Sinkkonen. Ljuddesign: Jussi Matikainen. Ljusdesign: Tom Kumlin. Hår och mask: Pirjo Ristola. I rollerna: Dennis Nylund, Stella Laine, Anna Hultin, Jonna Nyman, Nina Hukkinen, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Max Forsman, Niklas Åkerfelt, Kristofer Möller, Mikael Andersson. Urpremiär på Svenska Teaterns stora scen 17.2.

I Barbro Smeds manus som är bearbetat av Anna Simberg fokuserar man på sista dagen av Galna dagar och vi får följa med händelser såväl i varuhuset, lagret, styrelserummet samt på efterfesten. Man strävar efter att ständigt uppdatera texten så man får med dagsaktuella nyheter om nuläget med nedskärningar och samarbetsförhandlingar på Stockmann i föreställningen. I övrigt är texten fiktion även om man säkert också i det riktiga styrelserummet gnuggar geniknölarna och undrar hur man skall uppdatera konceptet så varuhuset blir lönsamt igen. Den nyanställda varuhuschefen Alex (karismatiske Dennis Nylund) vill tillbringa en dag inkognito på varuhusets olika avdelningar för att spionera som en slags undercover boss. Där träffar han sin highschool-sweetheart Kira (söta Stena Laine), en arbetslös skådespelare som engagerats som extrahjälp under Galna dagar av sin faster Marit (roliga Anna Hultin), som jobbar i Stockmanns informationsdisk.

Det brokiga persongalleriet omfattar också Marits hemliga kärlek, varuhusdetektiven Kitty (sympatiska Jonna Nyman), hennes mamma, den gnälliga stamkunden Gerda Ginlund (humoristiska Nina Hukkinen), försäljaren Robert (charmante Nicke Lignell), avdelningschefen Ritva (tjusiga Silva Lillrank), styrelsemedlemmen Kauko (festliga Max Forsman), den uppsagda Aila (Hultin), styrelseordföranden Bertil (Mikael Andersson), poesiklubbsordföranden Ville (Kristofer Möller), lagerarbetaren Tommy (Niklas Åkerfelt) – de tre sistnämnda gör också några tollon. Dessutom simmar Hukkinens oförglömliga guldfisk från fjärde våningen omkring här och där allt emellan.

Ett varuhus av Stockmanns ålder och storlek bjuder förstås på stoff till många olika historier och det känns som om man här försökt klämma in lite för mycket på två och en halv timme och slutresultatet blir splittrat och ytligt. Man går inte riktigt på djupet med någonting. Även om man som jag inte är någon Burberryrandig Stocka-stamkund kan man ju inte låta bli att känna oro över de senaste årens negativa resultat, uppsägningar, varsel och krympande utbud. Någonting som föreföll bestående, som funnits där hela mitt liv, håller kanske på att försvinna, precis som Anttila, vilket ger en känsla av otrygghet. Det hade varit ämnen som engagerat mig och kanske många andra i publiken mera, men nu ägnar man största delen av kvällen åt dussin-trivia som spirande romanser mellan personalen och deras personal-maskerad som avslutar Galna dagar. Couldn't care less.

Musiknumren till Markku Nenonens koreografi räddar en del i denna nästan-musikal, man har nyskrivna kupletter och kabarémusik av Leif Jordansson som framförs av en live-orkester under kapellmästare Maija Ruuskanens ledning. Niklas Åkerfelts solon som Tommy på lagret hade man gärna hört mer av. Rent visuellt är föreställning ställvis som ett färgsprakande fyrverkeri, då den inte är Stockmannskt gul-svart. Erik Salvesens stiliga scenografi i kombination med Tom Kumlins snygga ljus är väldigt effektfull och lyckad särskilt i maskerad-scenen. Anna Sinkkonens fantasifulla dräkter är en fröjd för ögat och bjuder på en hel del glitter och glamour. Skådespelarna kämpar tappert på och gör vad de kan. Synd att de har ett så tunt material med så lite substans att jobba med den här gången.

Siw Handroos-Kelekay