Trakasserierna sitter i kulturen

På ytan. Stjärnan Alyssa Milano satte i gång kampanjen på Twitter efter att kvinnor i Hollywood berättat om filmmogulen Harvey Weinsteins upprepade övergrepp. Internet svarade med miljoner Metoo-taggar. Bild: Kristoffer Åberg

Kampanjen #Metoo har satt sexuella trakasserier under lupp på sociala medier under den senaste veckan. – Övergrepp kan drabba vem som helst, men de drabbar inte alla lika mycket, säger genusvetaren Nina Nyman.

Har du blivit antastad, har någon låtit blicken slinka ner i din urringning, ropat efter dig på gatan eller inte kunnat ta ett nej? Då är du inte ensam. Många av de här fenomenen är så vanliga att vi knappt känner igen dem som trakasseri.

Under den gångna veckan har internet svämmat över av vittnesmål om sexuella trakasserier. Under hashtaggen #Metoo, jag också, har miljoner kvinnor världen över stigit fram och berättat att också deras gränser överskridits – ofta gång på gång.

Stjärnan Alyssa Milano satte i gång kampanjen på Twitter efter att kvinnor i Hollywood berättat om filmmogulen Harvey Weinsteins upprepade övergrepp.

Nina Nyman som är genusvetare och chefredaktör för tidskriften Astra är inte överraskad. Man kan undra vad Internetkampanjer som Me too egentligen gör för praktisk nytta, säger hon, men de har också en viktig funktion. De får oss att inse hur stort problemet är.

– De får oss att förstå att den statistik vi har stämmer, att sexuella trakasserier drabbar så gott som alla kvinnor, säger Ekenäsbon.

Nätkampanjer har också ett viktigt syfte med tanke på de drabbade, de får känna sig mindre ensamma i sin sits.

Strukturellt problem

Samtidigt, säger Nyman, är det inte via närkampanjer man förändrar världen. Stora, strukturella reformer ska ske för att samhället ska bli mer jämställt och sexuella trakasserier ska upphöra. Sådana förändringar som feminister kontinuerligt jobbar med, och som till sist också får fotfäste officiellt: 2015 förbjöds till exempel sexuella trakasserier på offentliga platser i Finlands lag.

Men inte alla förändringar handlar om att komma åt abstrakta strukturer, mycket handlar om hur vi beter oss i vardagen. Nyman bjuder på en till synes enkel lösning.

– Övergreppen upphör om män slutar trakassera.

Nyman talar uttryckligen om män, eftersom männen statistiskt sett gör sig skyldiga till största delen av alla sexuella övergrepp medan offren oftast är kvinnor. Det är viktigt att tala om förtrycket också när det gäller män, men kvinnor är mer utsatta på grund av maktstrukturer mellan könen i samhället.

Eller som krönikören Linnea Portin skriver på bloggportalen Sevendays (17.10): "Detta innebär naturligtvis inte att alla män trakasserar, inte heller att inga män blivit trakasserade, varken av kvinnor eller andra män. Vad kampanjen vill belysa är snarare: Alla kvinnor."

"Alla kvinnor", skriver Portin, inte alla män trakasserar, men så gott som alla kvinnor har blivit trakasserade.

Transpersoner drabbas enligt Nina Nyman också mer än cis-personer, det vill säga människor som identifierar sig med den traditionella könsrollen och har samma kön biologiskt och juridiskt.

– Övergrepp kan drabba vem som helst, men de drabbar inte alla lika mycket.

Klapp på rumpan normalt

Suss Åhman som är sakkunnig i sexuell hälsa vid Folkhälsan har också krassa siffror att bjuda på – en absolut majoritet av kvinnorna har blivit utsatta för sexuella trakasserier, ofta upprepade gånger. Bland männen är andelen mindre, och färre har blivit antastade mer än en gång.

Här finns också ett stort mörkertal. Många företeelser är så vardagliga att de knappt klassas som trakasseri. Att stirra på brösten, skrika "hora" och ge en klapp på rumpan hör till denna kategori – trakasserande beteende som blivit normaliserat i samhället.

– Kvinnor är inte uppfostrade till att de har rätt över sin kropp och att värna om den. Därför uppfattas trakasserier ofta som något man bara får leva med.

Att stirra ner i urringningen, skicka en dick pick, tafsa, ta i bh-bandet eller häva ur sig sexuellt färgade skämt är inte okej, säger Åhman.

– Allt som överskrider dina personliga gränser är trakasseri.

Vanligt skylla på offret

Kampanjen har hyllats för att synliggöra problemet, men den har också kritiserats. Den som blir antastad ska inte tvingas ryta till, säger Nina Nyman – det är inte på hennes ansvar.

Många är de som uppmuntrar män att stiga fram, på svenskt håll bland annat krönikören Hanna Gimstedt för ETC. "Varför pratar inte män om vad de gjort? Det vore fan revolutionerande på riktigt. Bakom varje metoo-inlägg finns en förövare – var är deras hashtag?", skriver Gimstedt.

De män som stigit fram under #ihave, #ididtoo, #itwasme, #ididit är många, men lika viral som #metoo tycks taggen inte bli.

Forskning finns om att det inte är ovanligt att kvinnan blir syndabock: i rättegångar kring våldtäktsfall diskuteras ofta hur offret hade kunnat undvika situationen genom att blotta mindre hud – i stället för att lyfta upp förövarens roll.

– Det finns en tanke på hur ett offer ska ha betett sig för att vara oskyldigt.

För fenomenet finns ett begrepp, victim blaming, något som enligt Nyman också kan hänga ihop med att Hollywoodkvinnorna höll tyst om Weinstein. När en höjde rösten vågade också andra stiga fram och snöbollseffekten var ett faktum. Samma fenomen kan ses i större skala när helt vanliga människor skriver "jag också" på Twitter eller Facebook.

Som kvinna gäller det att komma ihåg att det inte är ok att trakassera en annan människa, oberoende av omständigheter. Det är heller inte kvinnans skyldighet att konstant kämpa för sin sak, säger Nina Nyman.

– Det enda vi kan kräva av kvinnor är att de inte skuldbelägger sig själva.

Bryt tystnaden

– Trakasserierna sitter i kulturen, säger Suss Åhman vid Folkhälsan.

Hon ser kampanjen som en viktig ögonöppnare. Den visar svart på vitt att vi konstant har en mängd kvinnor och en del män som utsätts för trakasseri. Trakasserikulturen lärs ut från tidig ålder och blir det normala.

– Att pojkar ska få vara pojkar och att kärlek börjar med bråk är något vi tidigt lär våra barn.

Vi borde lära de unga att visa sin förtjusning på ett konstruktivt sätt i stället för att dra i bh-band eller slå på baken, säger hon och hänvisar till verkligheten i skolorna. Annars kan beteendet fortsätta i vuxen ålder om personen inte lärt sig var gränserna går – och de vuxna medtyckt med sin tystnad.

– Det är på de vuxnas ansvar att lägga sig i trakasserier.

Tystnaden måste brytas också män emellan, säger Suss Åhman. När man ser en annan man bete sig illa är män inte vana att lägga sig i – att kritisera kompisar och medmän blir obekvämt i den manliga könsrollen. Det är lättare att hålla tyst.

– Det räcker inte att kvinnor säger till. Män måste också börja göra det.

Den svenska sajten Fatta, som jobbar mot sexuellt våld (ingen egentlig motsvarighet finns på finländskt håll) förklarar saken så här: "Även om vi som individer kanske inte är skyldiga till något lagbrott är vi del av en kultur som skapar våld, och bär därför del av ansvaret för att det manliga våldet pågår."

Jag också – i Svenskfinland?

Till sist är det enligt Nyman frågan om hur vi vill att människor ska bete sig i ett samhälle. Det handlar om vad vi förväntar oss av kvinnor respektive män.

– Hur mycket hud får man visa utan att bli trakasserad, hur många får man ligga med innan man blir kallad slampa, exemplifierar Nina Nyman hur normerna kan se olika ut beroende på kön.

Nyman skulle gärna se en liknande kampanj som 'Jag också' i exklusivt finlandssvensk tappning – när kretsarna är så små att personen som trakasserar nästan alltid är någon du känner, då höjs tröskeln att prata om saken. På detta sätt slipper finlandssvenska män ta ansvar, säger Nyman.

– Det är lätt att vifta bort händelsen som ett enskilt fall, att han annars är en så hygglig typ.

Mer läsning