Träffsäkert samspel

Bild: Jenny Backman-Pråhl

Violinisten Frida Backmans och pianisten Martin Segerstråles barnvänliga konsert i Ekenäsgården var ett fungerande koncept som kunde utvecklas ytterligare.

Konsert: Romantisk violinrecital i gammal stil. Solister: Frida Backman, violin, Martin Segerstråle, piano. Ekenäsgården, 15.10.2017.

En solig hösteftermiddag i oktober fylldes Ekenäsgården med konsertgäster; vuxna och barn samt instrumentalisterna Frida Backman, violin och Martin Segerstråle, piano. Konsertutrymmet hade utökats med restaurangen Rastachefs kvadrater och gav således fler sittplatser än vad det annars trånga konsertutrymmet erbjuder.

Konserten bar namnet Romantisk violinrecital i gammal stil. Ordet recital står för konsert med solist eller liten ensemble, ordet romantisk behöver knappast desto mera definieras och "gammal stil" syftar väl främst på typen av konsert: så som musiksammankomsterna var förut för länge sen. Programmet bestod av musikpärlor, främst violinmusik, men Martin Segerstråle bjöd dock på ett solostycke för piano: Franz Schuberts Impromptu op 90 nr. 3; ytterst tekniskt skickligt utfört. I min mening kunde programmet väl ha utökats med fler pianosolon, men i det fallet borde kanske konsertnamnet ha ändrats.

Solister som andas tillsammans

Frida Backman hade valt ut konsertstyckena inspirerad av violinismens gyllene tidsålder. Vi fick bland annat lyssna till musik av violinvirtuoserna Fritz Kreisler, Pablo de Sarasate och sovjetkompositören Sergei Prokofiev. Johannes Brahms Sonat för piano och violin op. 100 bjöd på en sammansvetsad duett fylld av växelverkan mellan musikerna. Både den skrivna och framförda musiken flaggade för ett samspel där motsatspar som till exempel fjärran-nära, sömnigt-piggt var påtagliga beskrivningar av stämningen i de tre satserna.

Backmans nyanser är rika och detaljerade, violintonens färg förändras i takt med musikens direktiv och riktning. Segerstråles ackompanjemang består utöver skicklig teknik av säkert och luftigt spel som ger plats åt violinens ton och utsvävningar. Pianisten andas tillsammans med violinisten och följer solistens fraseringar och vägar med träffsäkerhet.

När motorsågen blir musik

Harri Wessmans Anna-variationer för fiol och piano är ett beställningsverk av Frida Backman. Kompositören var på plats inför det Västnyländska premiäruppförandet och berättade kort om verkets uppkomst och satsernas innebörd. Satserna har namn som En midsommarnattsdröm, Vattendroppar och Borta med vinden; alla namn på redan befintliga verk inom musiken och filmvärlden. Genom så gott som hela verket hördes första satsens tema, Annas tema.

Utöver temat fanns även passager med karakteristiska drag för de olika satsernas stil: Vattendropparna spelades med pizzicato-toner, i midsommarnattsdrömmen kändes musiken som en fläkt av sommar och Borta med vinden lät som virvelvindar. Den sjätte satsen Motorsågen var den sats som enligt mig förmedlade satstiteln bäst i både rytm, melodi och harmoni. Musiken lät och förnams som en motorsåg. Sommarstugetemat i både satsnamnen och Wessmans musik kunde skönjas genom hela verket.

Duon bjöd även på mer lätthanterlig musik av bland annat Jean Sibelius: Rondino op 81 nr 2 och Romance op 78 nr 2 samt Jules Massenets Meditation ur Thaïs. I dessa stycken lät violinen mest romantisk med en komplett ljudbild; drömsk och kristallisk. Även flageolett-tonerna klingade skirt och vackert. Som extra nummer bjöds publiken på Leo Delibes Pizzicatopolka ur baletten Sylvia.

Barnkoncept värt att utveckla

Konserten var innehållsmässigt välplanerad och gestaltades av två skickliga musiker. Barnpubliken fick rita bilder till musiken och musiken presenterades verbalt på ett informativt och avslappnat sätt. Konceptet för barnvänliga konserter kunde utvecklas till en djupare nivå, där barnen på ett mer synligt sätt får ta del av konserten. Musiken kunde presenteras med bilder eller frågor riktade till den lilla publiken, för att fånga barnens intresse och få dem att vilja besöka dylika tillställningar oftare. Vi behöver idka konsertfostran för barn för att få konserttraditionen att leva vidare.

Konserthelheter är en stor bit att bemästra och åhöraren kan ingalunda ställa krav på att instrumentalisterna ska leverera musiken utantill. När musiken uppförs innantill når den dock inte alla gånger ända fram till publiken, utan känslan som musikern försöker förmedla stannar innanför notställets ramar. Backman och Segerstråle lyckades alltjämt nästan nå publiken med sina tolkningar fastän de spelade från noter, såväl pappers- som digitala noter, men till exempel Massenet och Sibelius skulle ha skänkt oss i publiken ytterligare en dimension av välbehag ifall styckena skulle ha uppförts utan noter. Publiken kunde följaktligen ha blivit totalt omsluten av musiken och insläppt i tolkningarnas hemliga rum.