Teknikfritt

Livet rusar på i svindlande fart i en förväntan om att man ska finnas där dag ut och dag in, nästan dygnet runt.

Jag hör till dem som nostalgiskt minns en tid före mobiltelefoner och internet. En långsammare tid då vi levde mer i nuet och då varje citat i en text var något man själv läst och kunnat gå tillbaka till. Den tid vi använder på nätet är en tid vi tidigare använde till något annat.

Jag minns det magiska i att det kom videoapparater som gjorde att man kunde banda ett program … VHS avlöstes sedan i allt raskare takt av cd, dvd, usb och så vidare. Den virtuella världen strömmade in, nästan som en störtvåg, under barnens uppväxt, men vi ville värna om lugn, fri lek och gemensam tid.

Fredagen var vår tv- och godisdag. Tv har jag inte haft sedan jag flyttade hemifrån för 35 år sedan, men vi skaffade en apparat och även om vi inte hade någon antenn kunde barnen se videofilmer. Ofta kom man överens på förhand om vad som skulle ses följande fredag. I flera år kompromissade och enades de tre äldsta om vilken veckans film skulle vara.

Det låter just nu lika förhistoriskt som att jag växte upp utan dusch och med bara kallt vatten i Esbo på fjärran 70-talet.

När datorspelen kom med i bilden var spelturerna mycket begränsade, men de kunde utökas genom att läsa böcker. Mobiltelefonerna införde vi enligt den tidens brittiska rekommendation, i tonåren.

Jag vet inte hur jag skulle göra med småbarn i dag, men jag insåg till min förvåning för några år sedan att skärmarna övertagit också en stor del av min vardag, trots att jag verkligen försökt värna om en frizon. Plötsligt hade vi i hemmet gått från enstaka datordagar till tre datorfria dagar på hela året: julafton, juldagen och långfredagen.

Det var då tanken på en teknikfri dag i veckan uppstod och vi valde söndagen. Till min förvåning tog ungdomarna snabbt fram bordsspel och böcker och satte sig ner kring soffbordet för att umgås och handarbeta, om de inte bestämt sig för en storstädning eller genomgång av garderoben! Det var skönt att vila i vetskapen att ingen plötsligt var någon annanstans samtidigt, utom möjligen försjunken i en bok. Plötsligt krävdes också mer planering och tålamod än vanligt. När man ska ta ett tåg på måndagen kollas tidtabellerna redan på lördagen, finns det man skulle vilja googla inte i uppslagsboken eller kartboken så väntar man, funderar och begrundar. Nödvändiga telefonsamtal ja, men ingen ägnar dessa eftermiddagar åt att skicka bilder, kolla på videosnuttar eller på flödet i de sociala medierna.

Jag tror att det jag personligen mest uppskattat är att komma ifrån brådskan och fragmenteringen, en dag i veckan – och det rytmiska, återkommande. Det som jag funnit chockerande är att det ska vara så svårt att få den där ena dagen. Den där söndagen. Det kommer brådskande e-post, sms och livet rusar på i svindlande fart i en förväntan om att man ska finnas där dag ut och dag in, nästan dygnet runt. Så vill jag inte ha det, så jag använder ofta söndagarna till att fundera på hur vi kan värna om vår frihet och bestämma mer över våra egna liv.

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk