Tänk att inte ha något att dölja

Det är få som är riktigt nöjda med sina kroppar, och många som har mycket ont att säga om sitt utseende.

Jag var på en konferens på sommaren, på Irland. Den europeiska federationen för storytelling, Fest, sammanträdde och ett hundratal delegater representerade berättarorganisationer från olika länder. För mig var det första gången jag deltog, men där fanns många vänner och bekanta ansikten och namn. Platsen var som i en film: Ett enormt gammalt hus med röda heltäckande mattor och invecklade gardinuppsättningar omgivet av stora granngröna gräsmattor: The Ladies' Country Club. Rummen var enkla, lite som klosterceller, men till måltiderna samlades vi i en sal full av runda bord och passades upp av rejäla medelålders kvinnor, svartklädda med vita förkläden.

En dag vid frukostbordet får jag en överraskande inre bild av att vi alla sitter där i pyjamas. Men det enda vi gör är att vi sitter där livslevande, i stunden, med alla våra skavanker. Med acne under sminket och alla våra kilon och rynkor, ibland slarvigt rakade, lite okammade, kanske med sömnunderskott, men livslevande! Vi är inte de som figurerar i de sociala medierna, där vi ofta lärt känna varandra, vi är en samling tvättäkta, påtagliga berättare.

Jag märker att jag fylls av ömhet, det är kanske första gången jag sett så många Facebook-personer förvandlas till riktiga människor på en dag – och tänk vad roligt folk verkar ha det, trots alla organisatoriska och andra problem som alltid förekommer på en konferens! Sociala medier har charm, men detta är som pappersdockor som fått liv.

Jag minns en annan gång då jag satt och väntade i en buss med utsikt över ingången till en stor flygplats. Människor som kånkade på bagage, rullade motvilliga kappsäckar och kämpade med trottoarrampen och bagagekärran. Vissa stegade snabbt fram, kryssade bland medpassagerarna och andra hade korta små barnaben eller ett fysiskt handikapp som gjorde att det gick långsammare. Vad olika de såg ut! Vad olika våra kroppar är! Där fanns alla åldrar, alla färger, alla stilar, alla kön och även då fylldes jag av ömhet och framför allt beundran. Tänk vad våra kroppar kan, tänk vilka mästerverk vi lever i! Ibland har man turen att vara riktigt frisk och vital, men också då man har särskilda utmaningar finns det så mycket som fungerar.

Ändå är det få som är riktigt nöjda med sina kroppar, och många som har mycket ont att säga om sitt utseende. Om man får tro reklamerna så har vi alla skäl i världen att vara det, eftersom vi är alltför vita eller för mörka, för tjocka (sällan för smala) eller inte tillräckligt muskulösa, för gamla, alltför lockiga, skalliga eller tunnhåriga, eller gråhåriga. Vi är inte perfekta.

Dagens rubrik kommer från en av de värsta sminkreklamer jag sett. Att inte ha något att dölja är för mig ett rent samvete, att vara en rättskaffens människa. Inte heller där är vi perfekta, men vi får nya möjligheter varje dag. En utmaning kunde vara att tänka till när det gäller våra egna och andras kroppar, att fröjdas i stället för att fördöma.

María Serrano

Maria Serrano sagoberättare, lärare och tolk