Tackla myterna

"Det känns grymt orättvist då vi ändå talar om spelare som tagit medaljer i VM och OS och vi samtidigt vet vilka löner som betalas på herrsidan."

I sin bok Sapiens. En kort historia över mänskligheten frågar historikern Yuval Noah Harari varför Homo sapiens som art blev så framgångsrik och visar att hemligheten låg i föreställningsförmågans uppkomst. Till exempel stater, kyrkor, rättssystem och pengar är berättelser som vi människor skapat och som inte existerar utanför vårt kollektiva medvetande. Men många främlingar kan samarbeta oerhört effektivt då de tror på samma myt.

Harari skriver om hur samhällen under historien haft väldigt olika påhittade hierarkier. Ända sedan jordbruksrevolutionen har könshierarkin ändå varit viktig i alla kända samhällen – och nästan alltid är det (av en för forskarna ännu okänd orsak) mannen som dragit det längsta strået. Harari frågar om uppdelningen i män och kvinnor är en fantasiprodukt, som kastsystemet i Indien, eller om den är en naturlig uppdelning med biologiska rötter. En skillnad är förstås att bara kvinnan kan föda barn, men Harari konstaterar att många egenskaper som förknippas med maskulinitet och femininitet saknar biologisk grund. Könsrollerna definieras mest av kulturella myter.

Boken är en påminnelse om att vi lever som om de berättelser vårt samhälle bygger på var naturliga sanningar som vi inte tror kan förändras och därför inte ifrågasätter.

En domän med många mytiska könshierarkier är idrotten. I en intervju hörde jag damlejonens tränare Pasi Mustonen säga att han önskar att hans spelare en dag åtminstone inte ska behöva punga ut med egna pengar, som de tjänat genom andra jobb, för att få spela hockey på världsnivå. Det känns grymt orättvist då vi ändå talar om spelare som tagit medaljer i VM och OS och vi samtidigt vet vilka löner som betalas på herrsidan. Men när man tar upp frågan slår någon alltid genast fast att det tyvärr bara är så att damhockeyn aldrig kan locka lika mycket publik eftersom damerna inte är lika starka och snabba som herrarna och inte får tackla varandra.

När min tidigare studerande Sean Bergenheim berättade i sitt sommarprat om hur han tvingats avsluta sin hockeykarriär efter hjärnskador på grund av tacklingar associerade jag till Hararis bok. Lek för ett ögonblick med tanken att myten om herrhockeyn som en gren där våldsamma tacklingar är en central ingrediens skulle förändras. Reglerna är ju bara ett mänskligt påhitt och kan skrivas om. Tänk om tacklingar också förbjöds i herrhockeyn och förebyggandet av skador blev en tydlig del av myten om grenen. Spelet skulle bli annorlunda, men varför skulle publiken inte så småningom kunna älska det ändå? Folk älskar ju många andra, mindre våldsamma och långsammare sporter än ishockeyn.

Kanske skulle uppskattningen för damspelarnas skicklighet också öka då, men det är inte säkert. Ingrodda myter förändras inte så lätt, fast vi i dag har fina verktyg för att tillsammans synliggöra dem. Nu väntar jag i alla fall ivrigt på att få höra vad en annan tidigare studerande, damlejonens stjärnspelare Michelle Karvinen, har att berätta i sitt sommarprat på Radio Vega den 16 augusti.

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare