Sverige, Finland och Nato

Bild: Stephane de Sakutin

Medlemskap i Nato beskrivs med samma ord i de färska säkerhetspolitiska utredningarna i Finland och Sverige. Båda kallar en ansökan om medlemskap för en vattendelare.

Den svenska rapporten, skriven av diplomaten Krister Bringéus, har en bredare historisk resonansbotten. Han jämför en medlemskapsansökan med kronprins Karl Johans beslut år 1812 att en gång för alla avstå från Sveriges stormaktsambitioner och inte försöka återvinna de östra länen som Ryssland erövrade i kriget 1808–09.

Med jämförelsen sätter Krister Bringéus samtidigt fingret på den faktor som fortfarande är avgörande för de säkerhetspolitiska vägvalen både i Sverige och i Finland, alltså Ryssland.

Rysslands allt aktivare strävanden att återta ställningen som stormakt med säkerhetsanspråk på sin omgivning har lett till att både Finland och Sverige tar frågan om militär alliansfrihet till ny prövning.

Bringéus talar om ett nytt säkerhetspolitiskt normalläge i Europa där konfrontationslinjen mellan Ryssland och Nato har förskjutits till Östersjöregionen. Båda rapporterna ser Rysslands markerade oförutsägbarhet som en viktig del av den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen.

Båda utgår också från att Ryssland skulle reagera starkt på ett eventuellt beslut att söka medlemskap i Nato.

Likheterna till trots finns det viktiga skillnader i rapporternas slutsatser.

Den finländska utredningen understryker att Finland och Sverige ingår i samma strategiska område och att de borde göra samma val när det gäller de grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska besluten. Tillsammans i Nato, eller tillsammans utanför.

Här har Bringéus en annan betoning. Mellan Finland och Sverige råder det en strategisk asymmetri när det gäller att möta eventuella hot österifrån. Svenskt bistånd i händelse av ett intrång över Finlands östgräns skulle ge Finland ett säkerhetstillskott men samtidigt öka riskerna för Sverige.

Också i ett annat tänkbart konfliktområde råder det asymmetri. Ifall Ryssland skulle angripa de baltiska länderna tror Bringéus att Sverige, eller åtminstone svenskt territorium, skulle dras in i ett tidigt skede. Nato som i så fall mobiliserar för att försvara de angripna behöver tillgång till svenska landområden och svenskt luftrum, vilket Ryssland skulle försöka förhindra dem att få.

I det här upplägget är det Sverige som skulle behöva bistånd från Finland.

Den svenska utredningen hävdar att ett eventuellt medlemskap måste granskas i ett bredare regionalt perspektiv, en militär urladdning i Östersjön skulle inte hejdas av nationsgränserna.

Bringéus varken ställer eller besvarar frågan om asymmetrin skulle avhjälpas ifall båda länderna är med i Nato och omfattas av solidariteten i Natostadgans paragraf 5.

I Finland finns Natoförespråkare och -motståndare i nästan alla partier, i Sverige följer åsikterna tydligare de partipolitiska skiljelinjerna. De borgerliga allianspartierna är för, Socialdemokraterna och partierna bakom regeringen emot.

Men betoningarna har förändrats.

Den förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt ansåg att medlemskap inte är aktuellt så länge Socialdemokraterna inte är med om det. Men nu säger företrädare både för Moderaterna och för Liberalerna att inget parti har vetorätt i den här frågan.

Finland väljer president och Sverige väljer riksdag år 2018. Båda valen kan bli avgörande när det gäller ländernas relationer med försvarsalliansen. Ifall inget oväntat inträffar före det.

John-Erik Jansén Ledarskribent