Svensk akademi utan Finland med kungen

Om än Akademiekrisen knappast är avslutad har ett anmärkningsvärt lugn inträffat.

Stormvinden har nu blåst över den Kungliga Svenska Akademien. Processen har uppvisat en järnmask av dagens svenska självbehärskning. Ingenting får sippra ut som kunde skada Akademiens internationella rykte. Det ligger parallellt med Svenska Akademiens manande valspråk: Snille och smak. Det har förflutit långt över två sekler sedan denna "bränd" lanserades.

Men konstprodukten överlever. Och därmed skyddar svensk vitterhet sin internationellt viktigaste produkt: Den årliga utdelningen av vetenskapliga belöningar, i kölvattnet av Gustaf III:s skapelse ekonomipriset och naturligtvis Nobelpriset i litteratur. Fornstora, men genuina storsvenska skuggor vilar över lundarna där lagrarna gror och musikprinsen Gustafs toner skallar än över alla tänkbara högar i Uppsala och andra anrika ställen. Blott inte i den tredjedel av Akademiens födelsebygd som kallades Österlandet. Bonden Paavo fick aldrig en chans att lära sig svenska.

Ett uttryck för omsorgen om Sveriges nationella kulturklenod är den envisa tystnaden kring Akademiens beskyddare, den svenska monarken. Både i Sverige och de nordiska grannländerna har under decenniernas lopp en tyst förståelse brett ut sig. Det är inte korrekt eller passande att gyckla med kungens läs- och skrivsvårigheter. Ingen apar i dag efter kvällstidningen Expressens grymma gyckel om "Knugen", gossen som inte endast snavade över konsonanter och vokaler, men också orter där han förmodade att han befann sig.

Ett tecken på en försiktig, men knappast respektfull tystnad, är att självaste republikanska klubben tills vidare har hållit tand för tunga. Detta fridfulla tillstånd behöver för all del inte vara så länge till. Men nu tiger republikanerna. Man har sett bort från monarkens ganska solkiga undre värld på nattklubbar och vänner bland allehanda högadel. De utgör i själva verket rikets tätaste fastighetsägare, drottar och affärsmän.

Om än Akademiekrisen knappast är avslutad har ett anmärkningsvärt lugn inträffat. Kungen fortsätter som Akademiens höge beskyddare och mitt stalltips att kronprinsessan Victoria skulle träda in på scenen som musa för de sköna konsterna har inte slagit in. Kanske det är en tidsfråga.

Carl XVI Gustaf har, säkert med bistånd av kloka rådgivare, seglat till säker hamn, låt oss gissa borgerskapets trygga Fjäderholmarna. Där kan man fortsätta att sova i lugn och ro.

Processen med den franske kulturprofilen, "klådan" Arnault, och hans oskuldsfulla maka poetissan Frostenson, har tillsvidare sopats under mattan. Under tiden fortsätter en viss självsanering. De unga i kulturkretsarna kanske lär sig att alla medel inte kan användas för att nå den smala, svenska Parnassens yppersta tinnar. Framför allt får Sverige än en gång lära sig att skattesmitning i stort som smått inte lönar sig, trots frestelser och rik belöning. En solidarisk medborgare är redo att göra rätt för sig. Det är trots allt något sekel från Gustaf III:s envälde.

Ralf Friberg

Mer läsning