Svår men välspelad klassiker på scen

Tragisk ungdomskärlek och dagsaktuell främlingsfientlighet tar ton i årets musikalsatsning på Raseborgs Sommarteater.

Regissör: Sixten Lundberg. Produktionsansvarig: Per-Erik Krook. Kapellmästare: Patricia Borgman. Koreograf: Annette Lundell. Scenograf: Petri Horttana. Kostymör: Saara Kantanen.

I rollerna: Vilma Eklöv, Birk Lerviks, Rasmus Basilier, Anna-Kajsa Edström, Emil Lillkung, Felix Lönnqvist, Peik von Essen, Linus Mäkelä, Wilhelm Nielsen, Kreetta Kiviniemi, Anna Hedström, Shanti Grönholm, Kaisla Huvinen, Vide Lerviks, Kondrat Simonenko, Sofia Koittola, Sofia Kruskopf, Roope Rauhala, John Voutila, Tapio Laasonen, Jan Karell, Oscar Söderström, Julia Pettersson Hakava, Anna-Matilda Rosendal, Melissa Ajosmäki, Wilma Grönqvist, Emilia Gustafsson, Emma Johansson, Emilia Rossi, Lotta Mäki-Luopa, Ronja Routala och Niina Vornanen. Orkester: Patricia Borgman, Kristina Grönqvist, Axel Jaatinen, Walter Metsärinne, Daniel Strang, Toon Veerheyen och Tomi West.

West Side Story är, åtminstone till namnet, en av världens mest kända musikaler. Att Raseborgs sommarteater i år sätter upp denna klassiker kan därför spontant kännas som ännu ett tryggt val i raden älskade musikaler som teatern satt upp under 2000-talet.

West Side Story är ändå ingen glättig mysmusikal, vilket man visserligen inte heller kan förvänta sig med tanke på att föreställningen baserar sig på världshistoriens kanske mest kända tragedi – William Shakespeares Romeo och Julia.

Krig och kärlek

I West Side Story är handlingen förlagd till Upper West Side i New York i mitten av 1950-talet. Två ungdomsgäng slåss om herraväldet över gatorna. Jets består av vita amerikaner med en säkert sjungande Emil Lillkung i rollen som Riff i spetsen. Han leder sitt band av välkammade men vilsekomna småpojkar mot Sharks, ett gäng bestående av nyinflyttade Puertoricaner ledda av Rasmus Basiliers Bernardo. Sammandrabbningarna mellan gängen är mest småskaliga knytnävsslagsmål och utväxlingar av svordomar och glåpord, men situationen riskerar hela tiden att eskalera. När det sedan uppstår förblindande kärlek vid första ögonkastet mellan den före detta Jetsmedlemmen Tony och Bernardos syster Maria är korten lagda för en episk kärlekshistoria.

Tony spelas med stil och säkerhet av den unga Raseborgsveteranen Birk Lerviks och Vilma Eklöv klarar den svårsjungna rollen som Maria med bravur.

Tillbaka till 50-talet

Den konstnärliga arbetsgruppen, med regissör Sixten Lundberg i spetsen, har i det mesta hedrat ursprungsversionen av musikalen. Den snygga och välfungerande scenografin av Petri Horttana använder sig fantasirikt av till exempel byggställningar för att skapa höjd och djup på de traditionella kulisserna av en bakgata i New York. Saara Kantanens 50-tals inspirerade kostymer kommer till sin rätta framför allt i dansnumren med koreografi av Annette Lundell.

West Side Story är ingen lätt musikal och utgör en utmaning för såväl ensemblen som publiken. Leonard Bernsteins musik är ställvis svårsjungen, och utöver några paradnummer som America och Maria inte så lättsmält som man skulle förvänta sig av en hitmusikal, men den unga ensemblen klarar sitt uppdrag med beröm. West Side Story är dessutom ursprungligen skriven för en hel symfoniorkester, men kapellmästare Patricia Borgman, som även står för arrangemangen, lyckas få ut allt ur sin sjumannaorkester och skapar ett välbalanserat och effektivt ackompanjemang.

Unga talanger bär föreställningen

Ensemblen utgörs nästan helt och hållet av unga amatörer, och detta spelar till föreställningens fördel. De unga skådespelarna förmedlar den naivitet en föreställning som West Side Story behöver för att vara trovärdig. Detta är särskilt påtagligt hos Lerviks som med sin pojkaktiga charm får Tonys världsomvälvande blixtförälskelse att verka som trovärdig ungdomskärlek.

Även gängmedlemmarna utstrålar en ibland nästan barnslig naivitet som snabbt väcker sympatier. De porträtteras skickligt som borttappade pojkspolingar, som helt enkelt inte förstår vad de gett sig in på, snarare än våldsamma ligister. Bland birollerna lyser Anna-Kajsa Edströms Anita upp varje scen hon är med i, och bjuder på en fräsch kaxighet som kompletterar den blida och oskuldsfulla Maria.

Den amerikanska "drömmen"

En föreställning som behandlar invandring och främlingsfientlighet i USA kan i dagens läge inte vara annat än brännande aktuell, trots att den är skriven för över 60 år sedan. Man har ändå gjort valet att låta ursprungsmaterialet tala för sig utan att desto mera lyfta fram parallellerna till modern tid. Detta kunde ha känts tondövt.

Förra sommaren väckte det debatt då kvinnovåldet i sommarteaterns uppsättning av musikalen Footloose förblev oproblematiserat, men i West Side Story finns kritiken mot rasismen och uppdelningen mellan de etniska grupperna färdigt inbyggt och behöver därför nödvändigtvis inte tolkas om för moderna ögon. Endast de puertoricanska kvinnornas hyllningssång till den amerikanske drömmen, America, klingar mycket falskare i dag än vad den gjorde för 60 år sedan.

Känslosvall

West Side Story är ingen regelrätt feelgood-musikal, men föreställningen lyckas varva allvaret och tragedin med färgglada dansnummer och tillräckligt mycket humor. De fina rollprestationerna av såväl huvudrollsinnehavare som ensemblen bär föreställningen från början till slut, och trots att man inte lämnar slottsruinerna med den varma myskänsla man kommit att associera med Raseborgs Sommarteater, bjuder årets uppsättning återigen på både skratt och tårar.