Svag juridik

Attityderna har sin grogrund i broilerpolitikernas okunnighet om republikens historia och uppbyggnad.

Finlands nya justitieminister Antti Häkkänen fick ingen lovande start. Hans obetänksamma svada om att alla Samlingspartiets instanser måste uttala sig om kandidaten till posten som justitiekansler innan personen kan föredras i statsrådet fick mig att tända på alla cylindrar. Lagarnas högsta övervakare behöver inte åtnjuta partiernas förtroende. Han står över politiska skärmytslingar.

Sommarens spridda diskussioner kring juridiska frågor, inklusive grundlagen, har väckt ytterligare frågor om, vart vårt hittills oantastliga juridiska system är på väg? Under årtiondena fram till millennieskiftet var det juridiska teoretiker på vänsterkanten som yttrade kritik. Man sköt in sig på att rekryteringen av domare skedde inom en snäv krets, att de oftast kom från de högre samhällsklasserna och saknade en bred erfarenhet av samhället. Deras samhällssyn var konservativ. Kritiken väckte inget egentligt gensvar, men det fanns beslutsfattare som lyssnade. Både inom Justitieministeriet och bland rättsvetarna lystrade man – i någon mån.

Intrycket av det juridiska meningsutbytet under regeringen Sipilä gör akut ett beklämmande intryck. En snokande överhet hotar att köra över känslan för vad medborgarnas rättssäkerhet och deras trygghet kräver. Är vi på väg tillbaka till förbudslagens tider med "snusare" som kollade människornas andedräkt?

Till en del beror debattens förfall och dess brister på att själva justitieministern har varit osynlig. Mannen av fotfolket Jari Lindström måste samtidigt bära två tunga portföljer med den påföljden att han måste sjukskrivas. Lindström är en solid fackföreningskille, som nog kan läsa kollektivavtal, men som totalt har saknat kunskaper och erfarenhet av förvaltning, praxis och reformer inom den offentliga juridiken. Han förblev osynlig i debatten.

Luckan i ett viktigt meningsutbyte om lagstiftning och hanteringen av rättsväsendet blev gapande. Här svek Justitieministeriets ledande tjänstemän sin minister flagrant och nonchalant.

Varför dröjde det länge innan presidenten kunde utnämna en ny justitiekansler? Lagarnas och regeringsarbetets övervakning låg i månader för fäfot.

Det gravaste angreppet mot vårt system, som i årtionden har fungerat väl, kom från regeringspartiernas politiker. Man ifrågasatte grundlagsutskottets kompetens och oväld som utslagsgivande i juridisk-politiska, främst konstitutionella konflikter, man kritiserade att utskottet använder samma återkommande experter för att förankra sina tolkningar. Man ville fösa åt sidan grundlagsfästa förhinder för ett politiskt godtycke.

Inställningen är ruskig och farlig. Attityderna har sin grogrund i broilerpolitikernas okunnighet om republikens historia och uppbyggnad. Med den förenklade majoritetsparlamentarismen lurar godtycke, envälde och konjunkturpolitik bakom knuten.

Ett stort ansvar ligger nu på universitetens juridiska utbildning och styrka att stå emot en amerikanisering av den nordiska rättskulturen.

Ralf Friberg