Suverän final på fantasytrilogi

Gedigen. Maria Turtschaninoff har skrivit en högklassig avslutning på sin fantasytrilogi.Bild: Niklas Sandström

Den sista delen i Maria Turtschaninoffs trilogi om Röda Klostret är en stark emancipatorisk berättelse om kunskapens kraft och att hitta sin egen väg.

Bok: Breven från Maresi. Krönikor från Röda klostret. Författare: Maria Turtschaninoff. Förlag. Förlaget 2018, 347 sidor.

Det är med stort nöje jag än en gång tar del av Maresi Enresdotters berättarröst. I Breven från Maresi, den tredje och avslutande fantasyberättelsen om Röda klostret, får läsaren följa flickan Maresi in i vuxenlivet. Maria Turtschaninoff, vars fantasyverk är mångfaldigt prisbelönta, skriver en vardaglig berättelse i Ursula LeGuins och Irmelin Sandman Lilius anda om flickans, naturens och kroppens magi.

Miljön är denna gång nordliga, karga åkermarker och vida skogslandskap. Efter åtta år i Röda klostret återvänder Maresi hem till Sáru, en liten och fattig by i provinsen Rovas, för att grunda en flickskola. I Sáru har tiden stått stilla, folket arbetar och lever som de alltid har gjort och lärdom bemöts med misstänksamhet. Maresi är fast besluten att sprida kunskap, men uppdraget är inte lätt och tar sig andra vägar och uttryck än hon hade föreställt sig.

Så att ingen må glömma

"Jag är rädd syster O. Jag är rädd för vad som håller på att hända med mitt hemland. Med den här världen. Och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Om jag kan göra något annat än skydda mina närmaste".

Romanen består av de brev som Maresi skriver och skickar från Rovas till Röda klostret, och textnivån är återberättandets. Romanen ger anspråk på att utgöra en samling dokument som beskriver ett skeende i Rovas historia som blir avgörande för dess framtid. Berättarrösten hos den skrivande flickan är naiv och både den som läser romanen och den som läser de fiktiva breven i boken förstår ofta mycket mer än flickan själv gör.

Maresi skriver omsorgsfullt och utlämnande, ibland mångordigt, vilket förklaras med anteckningarnas reflekterande funktion: "Du vet hur jag är, jag pladdrar och skriver alldeles för mycket. Du sade mig att det är i sin ordning att jag skriver ner allt som händer mig, eftersom det kan finnas mycket som är av nytta för Klostret att veta, men som inte genast är uppenbart för mig".

Trots Maresis påstådda mångordighet är texten ovanligt stram och koncentrerad i jämförelse med mycket som skrivs inom genren, inklusive författarens tidigare verk Arra och Anaché. Framför allt innebär breven ett informellt och dagboksliknande forum för mognad och självinsikt. Genom skrivandet, och svaren hon får, blir Maresis livsmönster allt klarare för henne själv. Det är även en berättelse om förluster och separationer och om att aldrig passa in. Om modern som betraktar henne med en rynka mellan ögonbrynen och undrar varför hon är så annorlunda. I sin röda mantel, med sitt obundna hår, manskläder och nya idéer om kvinnlig utbildning är Maresi en främmande fågel.

På tal om hår så bor det en sällsam styrka i hårflätan. Maresi kammar håret med gudinnans kam och tvinnar de lossnade hårstråna till en lång och stark fläta som skydd mot inkräktare. I Rovas frammanar kvinnorna en magisk snöravin genom att kamma sitt hår, väl lik den storm som kammas fram i Menos för att hindra angripande män. Hårflätan får emellertid ytterligare en innebörd. Maresis uppsatta hår, hopflätad av en man, blir en effektiv symbol för ett äktenskapets bundenhet och förtryck.

Kroppens trängande kraft

Döden, och livets fortsättning efter döden, intar en framträdande plats i berättelsen. Maresi är Haggans, dödens och kunskapens tjänare, och dörren till dödsriket öppnas även denna gång. Men för 17-åriga Maresi är kroppens längtan och lust än mer oemotståndlig och stark: "Jag har aldrig förstått det förrän nu. Jag trodde inget var starkare än Haggan, jag trodde ingenting kunde vara mer svårt att motstå än döden, jag trodde jag hade valt den starkaste sidan. Jag hade fel, o vad jag hade fel".

Då flickkroppen utsätts för sexualiserat våld är jargongen ack så bekant. Gjorde hon sig till? Kämpade hon verkligen emot? Hur kan jag ge henne tillbaka hennes kropp, frågar sig Maresi. Kroppens behov skildras i lusten och olusten, i bristen på mat, i mättnadskänslan. Som alltid har maten en central plats i Turtschaninoffs berättelse. Kroppens odörer tränger sig på och Maresi tål inte lukten av svettiga kroppar, "hönsskit och kål, och härsket från fars nyinfettade stövlar, och rök från eldstaden och allt är så unket". Till och med Maresis magiska krafter luktar.

Kunskap är makt

Relationen till modern påfrestar, den förändras och fördjupas. Maresi inser att kunskap kan vara något annat, och mer, än de lärdomar som finns i böckerna. Modern, som själv visar sig ha sidor som ingen känner till, är den enda som begriper vidderna av Maresis krafter.

Breven från Maresi är en emancipatorisk och aktuell fantasy där flickan står i centrum och än en gång trotsar maktgalna mäns övervåld. Turtschaninoff lyckas elegant knyta samman trådarna i sin fantasyvärld, hon skapar en berättelse full av kraft om kunskapens betydelse för att ta makten över sitt liv. En berättelse om att våga drömma och agera och om kunskap som sprids som ringar på vattnet.