Succébok blev hjärtevarm pjäs

Prydlig. Ove (Marcus Groth) är mån om att klä av sig kostymen före sitt självmordsförsök för att inte smutsa ned den, men vill också att de efterlevande ska veta att han vill bli begravd i kostym, så att han är anständigt klädd när han återser frun Sonja i himlen.Bild: Cata Portin

Marcus Groth gör en strålande prestation i monologen En man som heter Ove på Svenska Teatern, fast han har en helt annan apparition än den bufflige Rolf Lassgård som spelade huvudrollen i den Oscarsnominerade filmen från 2015.

Pjäs: En man som heter Ove. Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg, Emma Bucht. Regi: Bjarni Haukur Thorsson. Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson. Musik och ljuddesign: Frank Hall. Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson. Kostymdesign: Kaisa Rautakoski. Hår och mask: Pirjo Ristola. På scen: Marcus Groth. Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 27.10.

Historien bygger på Fredrik Backmans roman med samma namn från 2012. Johan Rheborg, känd från Solsidan, som spelat Ove i scenversionerna i Stockholm och Göteborg i år, har också ingått i den trio med Marie Persson Hedenius och regissören Emma Bucht, som omvandlat boken till manus. I Finlands regisseras pjäsen av isländske Bjarni Haukur Thorsson, som gjort succé med Ove i Norge 2016.

Succén lär inte vänta på sig här heller. Det är inte bara scenuppsättningen som är så bra. Precis som filmen, som var den tredje mest sedda i Sverige sedan 1963 (efter Att angöra en brygga från 1965 och Sällskapsresan), är själva historien så varm och rörande samtidigt som den är humoristisk, rentav galghumoristisk. När pjäsen börjar försöker Ove hänga sig genom att fästa ett rep i en krok i taket. Han har helt enkelt ingenting att leva för länge. Huset är tomt efter att frun Sonja har gått bort, och barn fick de aldrig heller efter att Sonja fick missfall i samband med en bussolycka i Spanien. Ove behövs inte längre på jobbet och amorteringarna på huset är betalda. Han är ensam, gammal och bitter, lite som en svenskspråkig version av Mielensäpahoittaja.

Men att ta livet av sig är lättare sagt än gjort. Går inte repet av eller det uppstår några andra rent tekniska komplikationer, blir Ove ständigt avbruten av diverse mer eller mindre irriterande grannar. Det är lite samma sorts galghumor som i Aki Kaurismäkis film I hired a contract killer (1990). Fast så långt går ändå inte Ove att han skulle hyra en yrkesmördare för egen räkning. I stället börjar han öppna upp för sina grannar och släppa in dem i sitt liv, motvilligt men dock, och lär sig sakta men säkert acceptans och tolerans. Tvärtemot sina tvära principer finner han sig plötsligt på invandrarnas och bögpersonernas sida, han ställer upp och hjälper med såväl byråkrati som körlektioner, han ger husrum åt både utstötta bögar och hemlösa katter. För när allt kommer omkring har Ove ett hjärta av guld.

Marcus Groth är Ove personifierad och gör rollen känsligt och humoristiskt, samtidigt som han förstås också gör alla andra roller. De blir dock plattare och kommer en inte lika nära som huvudrollen, även om greppet med en monolog fungerar bra i sammanhanget. En man som heter Ove är en härlig, tankeväckande liten pjäs som gör en varm om hjärtat i höstrusket.