Stötestenar på vägen mot brexit

Bild: Lehtikuva

Britternas väg ut ur EU blir betydligt krokigare än brexitsidan framställde det inför folkomröstningen.

Senast i slutet av mars aktiverar Storbritannien artikel 50 i Lissabonfördraget. Då inleds den två år långa process som slutar med att det brittiska medlemskapet i EU upphör.

EU har inte gett några andra signaler om sin förhandlingsposition än det som många gånger har upprepats av ledande politiker, att EU inte ger avkall på de fyra hörnpelarna, fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.

Storbritannien vill fortsätta att ha tillgång till den inre marknaden, men landet vill samtidigt begränsa invandringen eftersom det var en av de tunga frågorna i brexitkampanjen.

En "mjuk brexit" betyder att Storbritanniens framtida relationer till EU påminner om Norges, tillträde till den gemensamma marknaden, men också förpliktelser, som att tillåta fri rörlighet. En "hård brexit" innebär att alla avtal upphör när utträdet blir verklighet.

Konsekvenserna av den hårda varianten oroar företag som är rädda för att deras brittisktillverkade varor hamnar bakom en tullmur.

Premiärminister Theresa May lovade den japanska biltillverkaren Nissan, som har en fabrik i England, att det kommer att vara lönsamt att tillverka bilar i Storbritannien också efter brexit. Brittiska skattepengar ska alltså användas för att kompensera för brexitkostnaderna.

Andra företag ställer sig säkert i kö för att också få stöd, hur hög notan blir är helt oklart. Åtminstone går de nya subventionerna inte ihop med brexitlägrets påstående att utträdet är lönsamt för skattebetalarna.

Processen kompliceras ytterligare av domstolsutslaget att beslutet att lämna EU måste förankras i parlamentet. Theresa Mays och regeringens ståndpunkt är att folkomröstningen ger regeringen mandat att aktivera artikel 50 utan att koppla in parlamentet.

Regeringen har överklagat domstolsutslaget i en högre rättsinstans, där inleds behandlingen i början av december.

Om beslutet står fast ställs britterna inför ännu en oklar fråga i den famlande utträdesprocessen.

Det är nämligen inte bestämt hur parlamentets inställning ska mätas. Räcker det med en enkel omröstning, eller kräver det en egen lag?

Parlamentet går knappast emot resultatet i folkomröstningen. Den var visserligen rådgivande, men politiskt är den bindande, och dessutom kommer de flesta ledamöter från valkretsar där majoriteten röstade för brexit, och de vill knappast riskera sitt omval genom att gå mot sina väljares vilja.

Men oberoende av hur tvisten kring startandet av brexitprocessen slutar så kopplas parlamentet in när förhandlingarna är avslutade.

Utträdet och slopandet av EU-elementen i den brittiska lagstiftningen måste stadfästas av parlamentet.

Om den EU-vänliga majoriteten av de folkvalda då anser att förhandlingsresultatet inte tillgodoser britternas intressen kan de förkasta det. Då hamnar processen i en återvändsgränd som man bara kommer ut ur genom att vända om och gå tillbaka.

EU-parlamentarikern Nils Torvalds, SFP, skrev nyss i en kolumn i Vasabladet att britterna sköt sig i foten med en vilseledd folkomröstning och att det måste finnas ett sätt att hålla Storbritannien inne och samtidigt genomföra den nödvändiga förändringen av EU.

"Men först måste Storbritannien vända", konstaterade Torvalds.

Men för att det ska ske måste både regeringen och britterna själva inse att utträdet är ett sämre alternativ än att stanna kvar. Den snåriga och oplanerade brexitprocessen kan göra att en sådan insikt så småningom växer fram.

John-Erik Jansén Ledarskribent