Storsatsning fyllde kyrkan

Med stående ovationer i en fullsatt sal avslutades Giuseppe Verdis Requiem i Ekenäs kyrka på allhelgonaafton med Västnyländska kammarkören och den danska kören Akademisk Kor.

Giuseppe Verdi: Requiem. Västnyländska kammarkören, Akademisk kor, Polyteknikkojen orkesteri. Solister: Reetta Haavisto (sopran), Jeni Packalén (mezzosopran), Mika Nisula (tenor) och Niklas Spångberg (basbaryton). Dirigent: Niels Burgmann.

Koristerna var kring 70 till antalet och orkestern, Polyteknikkojen Orkesteri, en fullständig symfoniorkester. De eminenta solisterna samt antalet korister och instrumentalister möjliggjorde, under ledning av Niels Burgmann, förverkligandet av den storslagna dödsmässan och bidrog bland annat till att ljudnivån var tilltagen i verkets fortissimon, men också behärskad i de mer svaga partierna. Kyrkan fylldes av såväl musik som publik.

Högklassig sång

Solisterna bidrog med högklassig, proffsig tolkning av sina stämmor i såväl solo- som tuttipartierna. Reetta Haavistos sopranstämma var klart klingande, mezzosopranen Jeni Packalén sjöng hängivet med en härlig mörk klang. Mika Nisulas tenor ljöd kraftfullt med ett sorts genomskinligt skimmer och Niklas Spångbergs basbaryton omslöt lyssnarna likt en mörk, mjuk källa.

Körerna inledde mjukt och nyansrikt, väl samsjunget, med maffiga crescendon och stillsamma pianonyanser. Till bravuren kan räknas satsen Dies Irae där volymen steg till oanade höjder med skräckinjagande färger. Orkesterns volym dränkte emellanåt körerna, men det bidrog egentligen bara till det majestätiska ljudinferno som emellanåt behövs i detta dramatiska verk. Ensemblen bjöd också på tacksamma pianissimon. Solisternas klassiskt skolade röster och körernas mer vanliga framtoning kändes emellanåt som vatten och olja; elementen ville inte låta sig blandas ihop.

Ställvis falskt i orkestern

Orkesterns fallgrop var tyvärr renheten. Stundvis klingade harmonierna rent med ordentliga klangfärger medan intonationen inte stämde på flera känsliga ställen. Stråkarna bjöd nog på mjuka toner och snygga tremolon, men i Offertorio var cellorna verkligt falska.

Blåsarna blev renare mot mitten av verket, där vissa instrument var mer träffsäkra på intonationen än andra. Oboens och tenorens duett i Ingemisco lät sammansvetsad och enhetlig medan bleckblåsets trumpetsolo i Tuba Mirum skulle ha behövt en intonationsputsning.

Hänförande kontraster

Dirigenten Niels Burgmann, som även fungerar som Västnyländska kammarkörens dirigent, höll ihop helheten med framgång. Dirigerandet innehöll tydliga insatser och var rytmiskt säkert. Burgmanns kanske främsta uppgift var att hålla i alla trådar med säker hand och lotsa orkestern att följa solisternas temperament och få ackompanjemanget att smälta samman med körernas ljudmatta. Trots små och anspråkslösa rörelsemönster och gester fick Burgmann ensemblen att leverera stora variationer i nyanser och tempon.

Till verkets höjdpunkter hörde damsolisternas och damkoristernas parti i Lacrymosa, med stämmor klingande likt en änglakör. Kontrasten mot pukornas domedagsrytmer var hänförande. Körerna gav också prov på en pampig duravslutning i Sanctus.

Efter det var det befriande att lyssna på de unisona partierna i Agnus Dei, först i sopranens och mezzosopranens unisona oktavering av melodin, sedan med körens och orkesterns tillägg av samma stämma.

Repris i Danmark

Det är otroligt fint att ett dylikt projekt har rotts i hamn i Västra Nyland, med högklassiga solister, välsjungande körer, en ambitionsrik orkester och en dirigent som utöver sitt dagliga förvärv som kantor och organist fungerar hedersamt även i kapellmästarrollen.

Projektet tog inte slut i och med helgens konsert i Ekenäs eftersom ensemblen ska uppföra verket på nytt då konserten ges i Danmark med danska solister på lördag.