Storkrysset är ett teamarbete på distans

KorsordStorkrysset som ingår även i VN görs av två damer som bor i vitt skilda delar av Nyland. De träffas aldrig, men resultatet­ av Anna Simbergs och Ann Husmans samarbete gläder hundratals läsare varje fredag.

När Ann Husman slår sig ned framför kryssprogrammet på datorn hemma i Ekenäs har hon redan i tankarna skissat upp de stora dragen i nästa storkryss. Det innehåller minimalt med politik, lite dagsaktuella händelser, kräver goda insikter i svenska språket och fordrar ganska många småord, som är nödvändiga för att binda ihop hela korsordet. Tanken är att så många som möjligt ska klara av att lösa storkrysset.

– Ingen ska känna sig utestängd, det är bättre att vända sig till en bred läsekrets. Jag gör storkrysset för en inhemsk publik, men det ska inte vara omöjligt att lösa det för exempelvis rikssvenska personer, förklarar Ann Husman filosofin bakom det oerhört populära korsodet.

Arbetet med ett storkryss börjar flera veckor innan det publiceras, då Ann Husman slår fast temat för veckans kryss, spikar de fem sex meningarna och huvudorden som utgår från bilden och mejlar dem till Anna Simberg i Borgå, som ska rita bilden. Simberg läser mejlet ett par varv, röker några cigaretter, suckar över besvärliga ord som till en början ter sig omöjliga att illustrera och slår sig sedan ned vid ritbordet och börjar skissa.

– Det går ett och ett halvt paket cigaretter, så svårt är det att rita bilden. Men jag älskar det! Jag vet inte vad jag skulle göra utan korsordet. Det är min ena livlina, hunden Chappe är den andra, säger Anna Simberg och skrattar sitt hjärtliga skratt.

Anonyma hatbrev

Men låt oss blicka tillbaka något, till mitten av 1970-talet, då Anna Simberg började sin långa karriär som illustratör av storkrysset i HBL. Hon har nämligen gjort det jobbet i drygt fyrtio år – och bara missat ett enda korsord under den här tiden.

Camilla Mickwitz var den stora krysstecknaren och läsarna älskade hennes teckningar. När hon slutade kom arma jag och det blev ett sådant kackalorum! Jag fick hatbrev på posten, handskrivna och anonyma förstås. Folk skrev "fy fan, du kan ju inte teckna ens". Men jag hade ett starkt stöd av dåvarande kryssmakaren Stig Rajalin och övriga kolleger på redaktionen, de sa att det går över, minns Simberg sin debut på rikstidningen.

Nå, rita kunde hon ändå, hon jobbade bland annat med att illustrera läroböcker både för Söderströms och svenska förlag. Och kollegerna hade rätt, efter en tid förändrades tonen i breven från läsarna.

– Jag fick alldeles underbara brev, speciellt från kvinnor. Men jag hade några belackare också, tre anonyma herrar som tog som sin uppgift att varje vecka hitta fel och brister i mina teckningar. "Arma Qvinns, vet du inte ens skillnaden mellan en kittel och en kastrull" skrev en av dem. Nej, det vet jag inte än i denna dag! Men det var underbart, jag njöt av varje brev, försäkrar Anna Simberg.

På den tiden var tidningen svartvit med möjlighet till en tilläggsfärg, så krysset hade lite färg. Det var tecknarens sak att sköta om färgsepareringen, alltså att se till att färgen och det svarta fanns på olika papper.

– Jag använde smörpapper, för det var billigare än det riktiga pappret. Det blev mycket spring i korridorerna på redaktionen då jag varje vecka själv gick upp med teckningen till sättarna.

Numera gör Simberg jobbet hem­ifrån, hon ritar bilden för hand, målar den med täckande gouachefärg, scannar in den och skickar bilagan med e-post till redaktionen på Mannerheimvägen. Själv bor hon på landet, i en av de röda arbetarstugorna som förr hörde till Karleby gård i Borgå. Framför fönstret som vetter mot Borgå motorväg står ljusbordet där hon skissar på djuren som spelar huvudrollerna i hennes bilder.

Husse Husman frågade en gång vad jag helst ritar och då svarade jag djur. Därefter har mina kryssbilder haft djurmotiv. Om jag får rita glada bilder sitter jag som en sol och ritar. Men jag gillar inte att rita arga djur.

Att rita är Anna Simbergs livlina. Det är det som håller hennes hjärna och händer sysselsatta. Hunden Chappe, döpt efter Chaplin av ett barnbarn som tyckte att han liknar en svartvit film, håller henne sällskap och ser till att hon kommer ut varje dag. På morgonen tar de en långpromenad och längs med dagen blir det ett par kortare vändor i omgivningen.

– Vad skulle jag göra om jag inte ritade? Jag ritar bilden till storkrysset så länge mina teckningar duger och så länge handen lyder. Men det är nog inte så länge till. Jag har en obotlig sjukdom som gör att handen skakar, så ibland är det helt omöjligt att rita raka streck. Då måste jag ta en paus. Numera tar det två dagar för mig att färdigställa bilden, tidigare gick jobbet på 6–8 timmar.

Under sina drygt fyrtio år som krysstecknare har Anna Simberg bara missat ett enda storkryss. Hon låg hemma i influensa och var så dålig att hon inte kunde rita.

– Då ringde min dotter Tani in till redaktionen och meddelade att hon ritar bilden i mitt ställe.

Googla är okej

Simberg har under åren samarbetat med mer än en handfull olika korsordsmakare. Efter Stig Rajalin började Kurt "Husse" Husman göra storkrysset på 1990-talet och han fortsatte med det tills för tre år sedan, då hans dotter Ann Husman tog över jobbet.

– När det var dags för Kurt att dra sig tillbaka var det naturligt att jag fortsatte. Jag hade tidigare bidragit med olika förslag när han hade kört fast i något korsord, minns Ann Husman.

Hon anser att ett starkt språk, alltså utmärkta kunskaper i svenska, är en grundförutsättning för att man ska kunna göra korsord.

– Det blir inget bra kryss om man inte kan modersmålet på sina fem fingrar. Jag hade en god grund, jag lärde mig läsa som 3-åring och läste Topelius samlade verk som 6-åring.

Numera läser Husman helst engelskspråkig litteratur, främst deckare. Hon behärskar förutom de båda inhemska också italienska och holländska, lite tyska och läser franska. För att hålla sig ajour med trender i korsordsvärlden läser hon svenska nättidningar, både dagstidningar och damtidningar.

– Jag kan inte leva utan SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och ett par synonymlexikon har jag alltid inom räckhåll. Om jag tar in ett för mig nytt ord i ett kryss, exempelvis en teknisk term, vänder jag ut och in på ordet, så att jag inte har missförstått det eller använt det fel.

Husman ser inga problem i att man tar hjälp av sökprogram och internets aldrig sinande kunskapskällor då man löser korsord.

– Det är okej att googla, jag gör ju det själv ibland när jag gör krysset, så varför skulle inte läsarna få ta hjälp om de behöver? Det är ambitiöst att man försöker lösa hela krysset.

Ingen respons

Efter att Ann Husman har skickat in krysset till tidningens redaktion vet hon inte mycket om dess öde.

– Jag har inte en blekblå aning om hur många människor som löser krysset varje vecka. Jag får inte någon respons, utom om det har slunkit in något fel. Då harmar det mig.

Storkrysset har behållit sin popularitet genom åren. Krysslösningar i kuvert fyller en blå postlåda varje vecka. Om storkrysset på grund av helger och tidningsfria dagar uteblir någon fredag går telefonerna heta på redaktionen då upprörda läsare undrar vart deras storkyss har tagit vägen. Men det här är inte samtal som når vare sig Husman eller Simberg.

Jörn Lundsten var den på Hufvudstadsbladet som under många års tid tog emot krysslösningar och förrättade dragningen av vinnare varje vecka.

– Jag uppskattar att mellan 500 och 600 storkryssvar skickas in varje vecka. Och jag gissar att det bara är en bråkdel av alla lösta kryss som skickas in, många löser korsordet utan att skicka in det, säger Lundsten.

Handarbete. Anna Simberg ritar och målar alla kryssbilder för hand. Hon har prövat på digitala ritprogram men valt att inte byta arbetsmetoder.

Storkryss i 61 år

Det första storkrysset ingick i HBL den 18 september 1955. Det var gjort av Stig Rajalin, som också illustrerade det själv till en början. Initiativet kom från dåvarande redaktionschef Torsten Steinby.

Rajalin jobbade som chef för landsbygdssidorna och senare som arkivchef på HBL. Han gjorde storkrysset oavbrutet i 30 år, fram till sin pensionering i april 1985. Men han var borta i bara ett knappt år, sedan kom han tillbaka och gjorde ett nytt storkryss varje vecka i nästan ett decennium till.

Under Rajalins tid illustrerades storkrysset först av Veronica Leo, sedan av Camilla Mickwitz och från 1975 av Anna Simberg, som fortfarande håller i penseln.

Efter Stig Rajalin blev Kurt Husman kryssmakare 1994 och han gjorde storkrysset i tjugo år, fram till 2013 då Ann Husman tog över.

Alla KSF Medias kryss är populära – storkrysset, tisdagskrysset, korsordet och kryptot åstadkommer varsin postlåda full med kuvert skickade till redaktionen varje vecka. Det kommer in cirka hundra krysslösningar varje vardag.