Språk på film

Det är i och för sig förståeligt om en regissör vill arbeta på sitt modersmål och inte utmana sig som Moodysson gör.

Mitt under debatten om Antti J. Jokinens kommande finskspråkiga film om Helene Schjerfbeck läser jag Sofi Oksanens roman Utrensning och ser Jokinens filmatisering. Också den väcker frågor om hur språkliga kontexter gestaltas bäst på film.

Karaktärerna i filmen görs av finländska skådespelare på finska. Om detta hade genomförts konsekvent skulle det ha varit lättare att acceptera att det talas fel språk i berättelsens geografiska kontexter. Men Jokinen gör vissa val som kanske är tänkta att öka autenticiteten, men som känns inkonsekventa. Ett exempel är det estniska bröllopet i början där alla talar finska, men där fadern plötsligt stiger upp och håller tal på estniska.

Romanen tar sin början i västra Estland, där Aliide Truu hittar ett människobylte på sin gård. Det är Zara, som ska visa sig vara Aliides systers dotterdotter. Hon har vuxit upp på ryska i Vladivostok, men behärskar det estniska språket som hon lärt sig av sin mormor. Zara har åkt till Berlin i hopp om hotelljobb, men fallit offer för de ryska hallickarna Pasja och Lavrentij. Att hon kan tala estniska spelar en avgörande roll i boken, för tack vare det tas hon med på en resa till Estland, där hon lyckas rymma och hitta Aliide.

I filmen skildras Zaras resa från Vladivostok till Estland förvirrande otydligt. I bakluckan på Pasjas bil kommer hon till tyska gränsen. Men senare verkar det som om lägenheten där hon tvingas ta emot kunder ligger i Estland, trots att det på något ställe hörts bakgrundsmummel som låter som tyska. Själv talar Zara en naturlig finska, medan ödessystern Katja som är med på samma resa talar finska med rysk brytning, vilket skapar onödig distans mellan dem.

Pasja har i filmen fått det finskklingande smeknamnet Pasa och presenterar sig som Pasa Aleksandrovitj Popov. I boken är han ryss, men här talar han konstigt nog finska med något som åtminstone i mina öron låter som estnisk brytning. Och om brytningen är tänkt att öka hans skurkaktighet (ett ofta rätt fånigt filmknep) kan man bara konstatera det är onödigt. Hans brutalitet räcker väl för att visa vem han är. Sidekicken Lavrentij talar däremot finska utan brytning.

Tankarna går osökt till en annan film om trafficking, Lukas Moodyssons fruktansvärt autentiska Lilja 4ever. Den utspelar sig i det forna Sovjetunionen och gestaltas av ryska skådespelare. Moodysson berättar att han regisserade på svenska, engelska och kroppsspråk med hjälp av en tolk. Det är i och för sig förståeligt om en regissör vill arbeta på sitt modersmål och inte utmana sig som Moodysson gör. Men i Schjerfbeckfilmen skulle Jokinen förstås, om han velat ha en autentisk svensktalande huvudperson, ha kunnat ge regianvisningar på finska åt en finlandssvensk skådespelare.

Det ska bli intressant att se hur Jokinen väljer att gestalta den språkliga kontexten i sin nya film, exempelvis när Helene Schjerfbeck vistas i Frankrike. Hoppas åtminstone att vi slipper fransmän som talar finska med fransk brytning.

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare