Spirituellt nöje med djup

Varierande. Patrick Henriksen här i rollen som Berättaren/Chefen, Joanna Haartti som Barleby och Simon Häger och Hellen Willberg som skrivarna Turkey och Nippers.Bild: Cata Portin

Milja Sarkolas uppsättning I would prefer not to på Svenska teaterns Amos-scen är spirituell underhållning när den är som bäst och den väloljade ensemblen med känsla för timing drar ner skrattsalva efter skrattsalva.

Pjäs: I would prefer not to. Fritt efter Herman Melvilles "Bartleby - The Scrivener". Text: Milja Sarkola i samarbete med arbetsgruppen. Regi: Milja Sarkola. Dramaturgi och översättning till svenska: Christoffer Mellgren. Scenografi och dräktdesign: Kaisa Rasila. Hår och maskdesign: Sari Eskola. Ljuddesign: Andreas Lönnquist. Ljusdesign: Tom Laurmaa. I rollerna: Joanna Haartti, Patrick Henriksen, Simon Häger, Hellen Willberg. Premiär på Svenska teaterns Amos-scen 24.2.

Pjäsen grundar sig på den amerikanska författaren Herman Melvilles novell Bartleby - The Scrivener. Den utspelar sig i New York där en nyanställd vid domstolen med två skrivare anställer en tredje, Bartleby, med uppgift att kopiera vittnesdokument.

I början är Bartleby fliten själv, kommer först på morgonen, går sist på kvällen (frågan är väl om han över huvud taget går hem från kontoret eller om han övernattar där?) och han är en hejare på att kopiera dokument och gör mer än sina två kolleger. Men – han vägrar att läsa upp och granska sina kopior med originalen så som brukligt är att alla skrivare gör i tur och ordning. Han bara föredrar att inte göra det. På många olika språk. Oberoende vad chefen säger.

Bartlebys kolleger Nippers och Turkey blir tvungna att utföra hans del av det arbetet. På samma sätt vägrar han att utföra övriga ärenden för chefen, som snart blir till åtlöje vid domstolen när ryktet sprider sig om den bångstyriga skrivaren. Bartleby föredrar också att inte gå ut på lunch med sina kolleger. I stället livnär han sig på en nästan obefintlig medhavd lunch på kontoret. Inte heller vill Bartleby dela med sig någonting över huvud taget om sin person eller bakgrund – i desperata försök att få honom att öppna upp börjar de andra tre dela med sig allt mer intima detaljer om sina privatliv, men Bartleby tiger som muren.

Lekfylld regi

Kollegan Turkey blir till sist så orolig över hur Bartleby egentligen mår, han verkar ju deprimerad minst sagt, så han föreslår att man kollegialt ska försöka hjälpa Bartleby att lösa spänningar genom kroppskontakt och till och med sexuell stimulans. Men kollegiet tänder inte på idén och chefen ser till sist ingen annan möjlighet än att ge Bartleby sparken. Men inte ens det får honom att avlägsna sig från kontoret, han bara fortsätter att hänga kvar där, utan att göra någonting alls.

Uppsättningens karaktärer är minst sagt festliga och regin lekfull och fylld av överraskningar. Joanna Haartti som nu för första gången spelar på svenska är ett fynd i rollen som den mystiska Bartleby, med ett obetalbart töntigt kroppsspråk som lite för tankarna till Mr. Bean, men utan hans grimaser. I rollen som berättaren ser vi för det mesta Hellen Willberg som gestaltar en chef med både pondus och empati, Som skrivarna ser vi Patrick Henriksen (Nippers) och Simon Häger (Turkey) som har ett perfekt samspel sinsemellan, men ibland byter man också roller med varandra.

Motsättningar på scen

Kaisa Rasilas scenografi är stilig och tidlös med en vitsig motsättning i det att kontoret närmast ser ut som ett fängelse medan fängelset ger intryck av öppenhet och frihet. Dräkterna är för det mesta sakliga gråa kostymer men plötsligt överraskar man också med färger och former. Tidsmässigt flyter föreställningen från att skrivarna skriver för hand i sken av stearinljus till att de har laptopar. Likaså varierar språket, det mesta är på svenska men vissa repliker sägs på finska, utan att rollpersonen för den skull spelar finsk, och engelska ord ingår också ibland mitt i en mening. Med andra ord lever rollfigurerna i samma språkliga sammelsurium som de flesta av oss finlandssvenskar.

Varför Bartleby agerar som han gör fast det bär åt skogen får vi aldrig veta, men pjäsen ger en anledning att reflektera över såväl personligt som socialt ansvar. Samtidigt har man hejdlöst roligt. Den som gillar underhållning med djupare mening borde alltså skynda sig till Amos för I would prefer not to har en ovanligt kort spelperiod.