Småstaden både dödar och lever

Småstadens hemligheter har blivit populära element att skildra i form av teater, tv-serier och i böcker. Missdåd är en finlandssvensk deckare som känns både trovärdig och varm.

Missdåd

Karin Erlandsson

Schildts & Söderströms, 2016, 259 sidor

Är det en bra bok? Det är en fråga man ibland kan få som recensent när en ny bok utkommit. Svaret på frågan kan sällan bemötas med ett entydigt ja eller nej. Annorlunda förhåller det sig med Karin Erlandssons bok Missdåd. Frågan är lätt att besvara. Ja. Det är en bra bok.

Bra i den bemärkelsen att den svarar mot de förväntningar som ovannämnda fråga ofta innehåller. En "bra bok" ska helst vara fängslande, läsvärd, välskriven och i viss mån underhållande, men utan att bli alltför ytlig? En bok som kan tänkas vara intressant för en bred målgrupp. En bok som kan läsas av flera i familjen? Också här är svaret ja.

Tidlös småstad

Karin Erlandsson arbetar som kulturredaktör på tidningen Nya Åland, och debuterade 2014 med Minkriket som fick ett mycket gott mottagande.

Missdåd är en deckare som utspelar sig i en österbottnisk småstad där livet går sin gilla gång i början av 1990-talet. Handlingen är ändå relativt tidlös och platsen allmängiltigt överförbar till andra nordiska småstäder.

Huvudpersonen är den nybakade journalisten Sara Kvist vars arbete på lokaltidningen får en dramatisk början när den lilla staden (verklighetens Nykarleby) skakas av ett märkligt dödsfall som uppdagas då ett lik hittas i skogen på midsommaraftonen.

Steg för steg införlivar författaren olika trovärdiga karaktärer i handlingen. Några har inbördes koppling till varandra i en stad där alla tror sig känna till allt om alla.

Brett persongalleri

Här finns den nyinstallerade kvinnoprästen Linna som har sitt kors att bära genom de trakasserier hon utsätts för på en ort präglad av trångsynt religiositet. Som motvikt finns den gamla kvinnan Lea, en moderlig stöttepelare. Även hennes avlidne man Hugo tar form och gestalt i sammanhanget.

Så finns ett gäng journalistkolleger på lokaltidningen, bland dem en gammal hederlig redaktionschef vid namn Gunnar, vars familjebekanta Monika och Krister visar sig spela en avgörande roll i handlingen.

Därtill målar författaren fram en våldsbenägen pojkvän och en sympatisk fotograf som på olika sätt kommer att spela sin roll i Sara Kvist annorlunda sommar, där frågor om sexuellt maktutövande samtidigt utgör en form av parallellhandling till mordgåtan.

Autentiska miljöer

Till det yttre har boken en rätt förutsägbar och sliten rambyggnad där karaktärerna lätt kunde riskera att bli skissartade. Men inte på det sättet som Karin Erlandsson tecknar dem. Med lätta penseldrag lyckas hon skissa konturerna av trovärdiga och väldigt mänskliga människor oavsett ålder och ursprung.

Detsamma gäller miljöbeskrivningarna. En autentisk och sympatisk småstadskänsla infinner sig, men där det finns något dolt under den solvarma ytan. Ändå inte alls att förlikna vid författaren Monika Fagerholms thrilleraktiga stämningar.

Redaktionslivet och tidningsproduktionen kan ses som en nostalgisk tillbakablick på en tid när papperstidningsproduktionen ännu stod i fokus, och där en enskild redaktionschef kunde stå för profileringen av en lokaltidning som inte var kopplad till en stor mediekoncern.

Balanserad helhet

Karin Erlandssons penselföring är enkel och lätt. Inga svulstiga drag, utan vardagens konkreta ting och välvalda detaljbilder, till exempel ett par avklippta stövlar i farstun, får utgöra miljömarkörer som det är lätt att relatera till.

Bilderna förmedlas smidigt och utan större åthävor genom ett språk som inledningsvis till och med känns aningen stympat och rentav förenklat, innan konturerna avtecknar sig som mot en dämpad fondvägg. Här stänker inget rött blod över boksidorna, snarare pulserar blodet i levande kroppar. Boken beskrivs som en pusseldeckare, men det är människorna, deras hemliga tankar och relationer som står i centrum. Dialogen är riklig och skickligt konstruerad på ett sätt som genomgående stöder karaktärsteckningarna.

Det här är en bok att sträckläsa, vilket är en aning förvånande eftersom dramaturgin inte är särskilt driven, tvärtom avancerar handlingen i en saktmodig lunk som liknar småstadens. Kanske kan man lite undra över polisens agerande, som ter sig väl lojt. Författaren har valt att sätta fokus på andra saker än mord- och olycksfallsutredningen.

På vanligt deckarliknande sätt har man förstås som läsare kunnat rikta sina misstankar åt många olika håll innan bokens minst sagt överraskande upplösning presenteras.

Mordupplösningen känns egentligen oviktig. Det handlar inte så mycket om vem som dog eller dödade, snarare om vem som ska få leva och på vems villkor.

Camilla Lindberg Reporter