Sluta skrika

Bit ihop käkarna, räkna till hundra, gå på toa eller stanna hemma – vad som helst bara du slutar skrika fult på läktaren.

Du förälder. Ja, just du som sitter där på läktaren med knuten näve och rödflammig hals. Nu får du lugna ner dig lite och lyssna, för så här kan vi inte ha det.

Du som svär åt domarna, buar åt motståndarlaget och skriker ut order som strider mot tränarens. Jag undrar: Skulle du använda samma språk och tonfall på jobbet? Skulle du visa långfingret på ett föräldramöte i skolan? Nej, jag tänkte väl det. Men vad får dig då att tycka det är okej att göra så när barn spelar bollspel?

Har du alls tänkt på hur ditt barn upplever ditt beteende? Hur enkelt tror du det är att koncentrera sig på spelet och njuta av sin hobby när man just har sett sin förälder bli utvisad ur hallen? Och har du bett om förlåtelse av ditt barn när du, i motsats till de flesta andra föräldrar, inte klarat av att sansa dig? Kanske du har intalat dig att tystnaden i bilen efteråt berott på matchresultatet. Men en förälder som beter sig illa bland folk väcker tusen gånger mera skam och besvikelse hos ett barn än en förlorad match.

Du märker det inte eftersom du är så arg, men jag kan berätta hur de andra vuxna reagerar på ditt härjande. Alla tycker synd om ditt barn. En del tycker du är lite komisk och flinar bakom din rygg. Många famlar desperat efter skämskudden att gömma sig bakom. Några känner lust att ropa åt dig att lägga av, men håller tyst eftersom de inte vill bete sig som du. Och tränaren, lagledaren och de andra aktiva i idrottsföreningen önskar dig just då dit pepparn växer.

Men ingen har klagat, invänder du. Nej tyvärr, säger jag och måste tillägga att jag inte är förvånad. Kanske du har skaffat dig en position inom föreningen som gör att man inte vill stöta sig med dig. Kanske man är rädd att få din ilska över sig. Eller så känns det bara alltför genant att ta upp problemet med någon som ju annars är en trevlig typ.

Så här är det: Det spelar ingen roll om domaren är inkompetent och partisk. Det spelar ingen roll om motståndarna spelar fult. Det spelar ingen roll om tränaren valt fel taktik. Du kan ändå inte ändra på det och du ska ändå inte lägga dig i. Du ska stödja ditt barn. Tänk på att det finns ungar som ber sina föräldrar att inte jubla så högt när det blir mål – för att det känns pinsamt om de sticker ut det allra minsta. Och då gillar man läget och håller sig i bakgrunden.

Så här är det också: Spelare, tränare och domare blir inte bättre av att någon öser sin ilska över dem. Grenen utvecklas inte heller om unga domare och tränare slutar för att de inte orkar med vissa föräldrar. Och inte ens du önskar dig väl på riktigt en kultur där domarna dömer utifrån vad publiken hojtar?

På planen kämpar barnen om bollen. Du har en helt annan match att utkämpa: din egen fajt mot frustrationen. Bit ihop käkarna, räkna till hundra, gå på toa eller stanna hemma – vad som helst bara du slutar skrika fult på läktaren. Varje gång du lyckas kan du tilldela dig själv ett sådant där grönt fair play-kort. Din unge kommer att vara glad och lättad.

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare