Slit var kvinnans lott för hundra år sedan

Tidskrävande. Kvinnorna bar vatten i enorma mängder och bykandet tog på krafterna. Bilden är troligen från Kerko.Bild: Borgå Museum

Utan fulla rättigheter, underställd mannens välvilja, starkt normstyrd. Den fattiga finländska kvinnan för hundra år sedan hade en ställning som på många sätt kan jämföras med kvinnorna i talibanernas välde.

Ståndssamhället med prästerskap, borgare, bönder och adel finns det mycket litteratur om. Men de obesuttna och torparna, som uppgick till cirka 70 procent av befolkningen, har inte lämnat många spår i historien. Spårlöst har de fattiga kvinnorna gått igenom sekel efter sekel.

Det visste forskaren, doktor Sirkka-Liisa Ranta då hon gav sig i kast med att beskriva kvinnornas vardag i bondesamhället förr i sin bok Naisten työt. Boken utkom 2012 och förlaget Karisto har redan tagit tre nya utgåvor på det rikligt illustrerade verket.

– För hundra år sedan levde de flesta på landsorten och kvinnornas trälande i hemmen var det ingen som noterade. Det var en självklarhet att kvinnorna skulle slita hårt från morgon till kväll, säger Ranta.

Långa slitsamma dagar

Och slet gjorde hon. Hon skötte om att lager fylldes för vintern, både för husdjur och för familj, hon ansvarade för barnskötseln, för att maten stod på bordet, för den arbetsamma byktvätten och hon stickade, spann och sydde in på nätterna.

Ranta konstaterar att mycket av kvinnornas tid gick åt till att bära vatten. Vatten bars in och ut och man har räknat ut att fem kor, en häst och en gris samt en fem personers familj förbrukade 300 liter vatten per dag.

– Det var kvinnornas uppgift att bära vattnet och det var först långt in på 1950-talet som gårdarna fick vattenpumpar och vattenledningar. Det blev långa och många kilometer med hinkar i båda händerna.

Kvinnogöra

Arbetsfördelningen i hushållen var strikt. Den äldsta kvinnan var högst i kvinnornas interna hierarki, lägst var svärdottern. Männen deltog inte i barnskötsel, matlagning och djurskötsel, utom om familjen hade häst. Hästen ansågs nämligen vara mannens ansvar, medan det var förnedrande för en man att mjölka kor.

Att föda barn var riskabelt och det var inte ovanligt att modern dog i barnsäng, även om man i byarna hade kvinnor som kallades in då förlossningen kom i gång. Omkring 14 procent av de nyfödda avled för hundra år sedan, och ungefär lika många överlevde inte det första året. Kvinnan ansågs oren efter födseln och hade hon fött en flicka, fick hon inte visa sig i kyrkan lika tidigt som då hon fött en pojke.

Barnarbete och förmynderskap

Redan från tidig ålder skulle barnen delta i husmoderns arbeten, om inte annat så genom att hålla borta insekter vid mjölkningen, sköta mindre barn och valla djuren på bete. Föräldralösa barn och övergivna fattiga barn auktionerades ut till lägst bjudande. Hade de otur kunde de få ett liv i en misär under slavliknande förhållanden.

En fattig kvinna hade inte många möjligheter att styra sitt liv. Som gift var hon underställd sin man och det var först år 1930 som hon befriades från mannens förmynderskap.

– 1918 fick kvinnorna rätt att idka en näring, före det måste hon ansöka om undantag. År 1922 gavs kvinnorna rätt att sluta arbetsavtal utan mannens tillstånd.

Sirkka-Liisa Ranta konstaterar att den ogifta kvinnan, gammelpigan, hade större friheter än den gifta kvinnan.

– Om hon lämnade hemmet och tog sig till staden så kunde hon söka jobb. Var hon tillräckligt målmedveten och stark så kunde hon utbilda sig till yrken som sömmerska, lärare, barnmorska och senare post- eller telefonfröken.

En sådan gammelpiga kunde vara till stor hjälp och glädje för den övriga familjen. Hon deltog nämligen ofta i försörjningen och uppfostringen av syskonbarn.

Normstyrd vardag

Utgångspunkten var att den gifta kvinnan inte skulle jobba utanför hemmet om det inte var helt nödvändigt för familjens utkomst. Det var också först efter de senaste krigen som det blev vanligt att kvinnorna lönearbetade.

– Undantagen var till exempel änkor, ensamstående kvinnor och kvinnor från de högre stånden. De hade större friheter.

Ranta betonar att kvinnans rörelseutrymme var starkt begränsat för hundra år sedan. Den sociala kontrollen var stark och tillät inte normavvikelser.

– Kvinnan skulle helst bära duk och gömma sitt hår, hon skulle inte sticka ut, häva sig, ta ton och framföra sina åsikter. Hon skulle vara ödmjuk och fylla kraven på en god husmor och hustru.

Sårbar ställning

Sirkka-Liisa Ranta påpekar att fattiga kvinnors arbete var osynligt. Det var ett evinnerligt släpande, hårt tärande nödvändigt jobb som de utförde i hemmen. Men det var ingenting som noterades som viktigt.

– Jag kan i varje fall säga att jag är glad att få leva i våra tider. Och jag skulle inte avstå min tvättmaskin och dammsugare för någonting i världen.

Så visst kan man se likheter med Afghanistan och den roll talibanerna vill ge kvinnorna där, konstaterar Ranta. De fattiga kvinnorna i Finland 1917 hördes inte, de sågs inte som självständiga individer med rätt att fatta beslut om det egna livet, de skulle inte bryta mot de strikta, ofta religiösa normer som rådde, och de försköts av familjen om de bröt mot regler.

De försköts till ett liv utan skydd mot utnyttjande, svält och sjukdomar, men de stenades trots allt inte till döds som i Afghanistan.

Kvinnans ställning

1907 fick kvinnor ställa upp i riksdagsval, 109 kvinnor valdes in.

1908 höjdes åldern för giftermål från 15 till 17 år.

1930 slopades mannens förmynderskap över sin fru.

1917 kunde cirka en tredjedel av 15-åringarna läsa och skriva.

1917 fick industriarbetande kvinnor moderskapsledighet under fyra veckor.

1950 lagstadgades rätten till abort av hälsoskäl.

1961 legaliserades p-pillret.

1995 kriminaliserades våldtäkt inom familjen.