Slit-och-släng äventyrar hantverket

Gediget. Hantverket är det skomakaren Jarmo Aaltonen gillar mest. Nu för tiden går jobbet dessvärre ofta ut på att limma fast sulor som lossnat. Bild: Elsa Kemppainen

Allting var inte bättre förr – men skorna var det. Skomakaren Jarmo Aaltonen har följt med livet på Köpmansgatan i Karis från sin lilla butik i snart fyrtio år. Han är orolig över att yrkeskunskapen försvinner då dagens melodi är att köpa nya skor i stället för att laga de gamla.

Det dröjde inte många minuter innan den första kunden steg in, och så kom en till, och en till. Det var vinter 1980, och Jarmo Aaltonen hade precis öppnat sin lilla butik på Köpmansgatan i Karis. Den nya företagaren kände sig upplivad, förväntansfull: den osäkra satsningen hade börjat bra, och skulle också fortsätta så. Lädret glänste, symaskinen smattrade och det smällde ständigt i dörren när nya kunder ville få sina skor lagade. Men sedan vände det.

Jarmo Aaltonen minns millennieskiftet som en vattendelare. Det var då människornas intresse för att låta sina skor repareras sinade. Slit och släng-kulturen är boven – finländare köper helt enkelt billiga skor av dåliga material som nöts ut snabbt och inte är värda att reparera.

– Om reparationen kostar hälften av skornas ursprungliga pris är det klart att folk hellre köper nya skor, säger skomakaren.

Tiden står stilla

Trettiosju år senare är lokalen på Köpmansgatan som en egen liten bubbla i tiden. Knallgula stolar skapar kontrast mot en mintgrön vägg som pryds av broschyrer och annat nyckelrelaterat. Rummet är höljt i halvdunkel, det ljus som lyckas lirka sig in genom spetsgardinerna faller trött på plastgolvet. Tankarna går till Aki Kaurismäkis filmer – nostalgin, vardagligheten. Motsatsen till det tillgjorda.

Här har ingenting förändrats på snart fyrtio år. Pengarna utbyts i kontanter och för internet finns inget behov. Symaskinen i verkstaden i bakrummet är en gammal, stilig Singer. Den samsas om det trånga utrymmet med allehanda maskiner, trådspolar i sina ställ och limtuber över arbetsytor fläckiga av tidens gång. Hundratals nycklar hänger i prydliga rader på sina krokar – när efterfrågan på skoreparation sjönk tvingades företagaren bredda verksamhetsbilden.

– De flesta får hitta något att göra vid sidan om skorna, jag valde att trycka nycklar.

Bättre förr

Som material är läder oslagbart – det går att vårda och reparera, och det åldras med värdighet i stället för att brista eller spricka. Dagens material är tyg och andra billigare material, för att inte tala om konstlädret Aaltonen talar om med avsky i rösten – bara tyg laminerat med en plasthinna som krackelerar och fjällar sönder med tiden.

Också dagens sulor får hård kritik av skomakaren, alla är de gjorda av olika sorters plast – som alla kräver olika sorters lim. Förr syddes sulan, nu limmas den.

– Här, ser du, ytan där sulan ska fästa vid skodelen är väldigt smal i dagens skor, då håller de sämre, säger skomakaren och visar upp en ihålig klack som lossnat. Kanten som agerar yta för limmet är bara några millimeter bred.

Och där slutar inte listan över brister när det gäller dagens skor. Klacken och sulan skulle må bäst av att vara två separata delar, och när de formstöps som en enda del blir helheten en kompromiss. Hälpartiet är sladdrigt, strukturgivande delar fattas eller är slarvigt gjorda. Annat var de förr då klacklappar kunde bytas ut, bakkappor ersättas och bindsömmar bättras på.

Det traditionella hantverket hotar att gå förlorat på grund av produkter som inte är gjorda för att hålla, och konsumenterna som börjar bli alltmer vana vid dem.

– Finländarna är vana vid skräpskor.

Traditionen dör ut

Jarmo Aaltonen är skomakare i tredje generation. Nästa år ska han gå i pension, och om ingen då vill ta över verksamheten blir Karis utan skomakare. Ursprungligen hittade den på den tiden 24 år gamla Lojobon till Karis eftersom ryktet gick om att en skomakare behövs i byn. Aaltonens enda erfarenhet av Karis var på den tiden danserna på Brankis, men han nappade på idén.

På den tiden gällde ofta övertid såväl morgon som kväll, men i dag väntar inga skor på hyllan för att lagas. Samtidigt var Aaltonen fri och kunde själv bestämma hur dagarna såg ut. Men han saknar ibland tiderna då det alltid fanns jobb att göra.

– Det var roligt att ha fullt upp. Och så vill man ju gärna ha betalt för sitt jobb också.

Ett visst vemod går att ana i Aaltonens röst när han talar om att sluta. Den lilla butiken har varit också en social instans – här droppar kunderna in och stannar också efter att skorna är lagade. Under sina många år på den centrala gatan har skomakaren blivit en självklar profil på orten.

– Jag ser fram emot att gå i pension. Samtidigt känns det vemodigt att lägga av.

Tror du ditt yrke finns kvar om 20 år?

Aaltonen är mycket skeptisk. Att köpa nytt har ersatt att laga det man har, och det är svårt att ändra på invanda tankemönster. De som vill ha sina kvalitetsskor lagade bor heller inte på landsbygden, så situationen ser dystrare ut på liten ort.

– Det ser inte ut som att folk hittar tillbaka till kvaliteten när de en gång vant sig vid skräp.

Serie

I VN-serien På jobbet bekantar vi oss med olika yrkesgrupper och hur deras arbete och vardag ser ut.

PROFIL

Namn: Jarmo Aaltonen.

Yrke: Skomakare, har affär på Köpmansgatan i Karis.

Familj: En son, sambo.

Hemma: Från Lojo.

Hobby: Går på gym och springer sex gånger i veckan.

Plus med mitt jobb

Friheten att själv bestämma över sina arbetstider.

Kundkontakten, diskussionerna.

Att får arbeta med händerna.

Minus med mitt jobb

När kunder ger "goda råd" om hur jobbet ska göras.

Hur småföretagaren beskattas. Betalar tre olika skatter.

Mer läsning