Skräck med haltande skrämselförmåga

Konstnärlig inramning. Konstnärsaspekten och de psykedeliska ”synerna” återvänder, men här med en (lika) excentrisk filmskapare som utgångspunkt i stället för originalets målare. Bild:

Layers of Fear 2 gör inte skäl för sitt namn – stämningsfull inramning till trots, tycker Alexander Ekelund.

Layers of Fear 2. Format: Xbox One, Playstation 4, PC. Åldersgräns: 16. Betyg:

Kanske är det bara jag, men är det inte lite illa valt att släppa ett skräckspel under årets ljusaste tid? Likt om man skulle arrangera vinter-OS i Sahara, eller brista ut i Gangnam Style-dans under en begravning – inte helt optimalt, liksom.

Nåväl. Persienner och mörkläggningsgardiner finns ju alltid …

Efter att noga ha täppt till varje litet ljusinsläpp och skapat de idealiska förutsättningarna, inser jag emellertid att besväret varit förgäves. För tvärtemot vad titeln må påskina är Layers of Fear 2:s "skräcklager" anmärkningsvärt tunt – nästan så att det går att se igenom.

Likt originalet vankas här en konstnärligt inramad psykologisk thriller, där miljöerna dynamiskt ändrar skepnad och spelar en spratt. Då i en herrgård, nu på en oceanångare. Man trevar under subtil vägledning sig fram genom korridorer och rum medan man försöker ta reda på vart man är på väg och varför. Längs vägen dukas pussel, textledtrådar och röstklipp fram som sakteligen målar upp hela bilden.

Det är stämningsfullt och snyggt så det förslår, med en för budgeten uppseendeväckande realism i detaljerna. Men läskigt? Dessvärre inte. Dels för att det "oförutsägbara" i de föränderliga scenerierna snarare blir förutsägbart, dels för att man alltid tycks vara utom fara. Endast då man jagas av en mystisk siluettfigur har man skäl att frukta för sitt liv.

Layers of Fear 2 hade behövt mer skräck och reella spelmoment för att lyfta. Nu blir det aldrig mer än en effektfullt regisserad rundvandring på ett fartyg.

Alexander Ekelund

Mer läsning