Skolpjäs ger plats för skratt

En underhållande pjäs om rivalitet och vänskap och att vara olika än sina syskon turnerar i Svenskfinlands skolor. I veckan besökte pjäsen Ingå.

Teater

Svea och Finn – det finaste med Finland. Text och regi: Tove Appelgren. På scen: CG Wentzel och Oskar Silén. Scenografi: Lars Idman. Koreografi: Riina Huhtanen.

Teater Taimine turnerar i skolor med den nyskrivna pjäsen Svea och Finn – det bästa med Finland. Pjäsen kretsar kring tvillingarna Svea (Oskar Silén) och Finn (CG Wentzel), som trots att de är tvillingar är väldigt olika. När de ska göra ett projekt i skolan har de följaktligen också helt avvikande sätt att tackla uppgiften – den ena med iver och entusiasm, den andra med skräck och fasa.

Pjäsen skriven av Tove Appelgren tangerar en hel rad problem och teman: frånvarande och emotionellt tondöva föräldrar, syskonrivalitet, jobbiga kompisrelationer, mobbning, ensamhet, rädslan att misslyckas, Finlands hundraåriga självständighet, inbördeskrig … Inget av temana följs upp på djupet, utan effekten blir mer som en fjäril som fladdrar från blomma till blomma. Den korta pjäsen hade vunnit på att ha lite färre teman. Nu blir den ställvis en yvig historia, vilket ytterligare accentueras av de täta och snabba rollbytena där skådespelarna bara med en min, en gest eller kroppshållningen signalerar att de övergår i en annan roll.

Bild: Lina Enlund

Styrkan i pjäsen är definitivt komiken och skådespelarprestationerna. CG Wentzel och Oskar Silén har ett styvt jobb på scen, eftersom de på tu man hand ska gestalta hela persongalleriet från hunden Hundis till gammelmormor på 102 år. Här finns den frånvarande pappan som jobbar hemma och ständigt ska prata i telefon med sina kunder, mamman som har en tvångstanke att skapa ett idylliskt familjeliv på sociala medier och blogg och Sveas läppglansiga kompis.

Personligheterna är karikerat festliga, vilket i fallet med mamma och pappa blir lite väl förutsägbart. Men Facebookande gammelmormor med sin rollator är en fräsch fläkt och lockar fram många skratt. Oskar Silén lyckas med små medel förmedla framtoningen hos en gammal gumma. Lika suveränt förvandlas han till den frustrerade hunden som behöver komma ut och suktar efter leverpastej.

Också CG Wentzels Finn, som är den som för berättelsen framåt, är värd en eloge. Hela berättelsen svämmar över av roliga anspelningar till aktuella teman, och att döma av publikreaktionerna går skämten hem hos både elever och lärare.

Efter sportlovet spelas pjäsen i skolor i Kyrkslätt, Ekenäs och Lojo.