Skärgårdens vintergäster blir naturvetenskaplig hobby

Det är ont om livstecken i havsbandet om vintern, men ingalunda dött. En liten vadarfågel söker sig medvetet till Ekenäs ytterskärgårds iskalla klippor för vinterhalvåret. Matti Riihimäki dokumenterar skärsnäppans liv.

Det är en av vinterns lite mildare morgnar, kring nollstrecket och en överkomlig nordost. Veckan innan frös Ekenäs alla vikar till, men så kom en hård vind och rev upp isen. Det ger Matti Riihimäki en chans att sjösätta båten.

– Ni har väl tillräckligt på er för en kortare tur? Då kör vi, säger han sedan vi stigit ombord.

En kortare tur betyder tre fyra timmar. På den tiden hinner vi besöka skärgården sydost om Tvärminne där Matti Riihimäki taxerar skärsnäppor från höst till vår.

– Det är en slags tröstehobby under den mörka årstiden. Dagen är kort, men hinner man ut till det yttre havsbandet för några timmar betyder det mycket, säger han.

Hans fågelskådning fokuserar på den säregna skärsnäppan.

– Det är en fin art som trivs i fina miljöer. Det är ett nöje att få ta fram mer information om den.

Likt de flesta andra fåglar flyttar också skärsnäppan söderut till vintern. Det är därför den tillbringar vinterhalvåret på de karga klipporna i ytterskärgården. Det här är södern för den. På somrarna häckar skärsnäppan på Svalbard och vid den norska Ishavskusten.

Havet svallar öppet vid stranden och längre ut, men närmaste sund är packat med fem centimeter tjock drivis. Matti Riihimäki styr motorbåten tvärs genom isen. Båten än krossar, än skjuter undan flaken när vi plöjer genom "ishavet". Så snart vi är ute på böljan flyger en havsörn majestätiskt förbi medan några kvardröjande svanar, knipor och skrakar trotsar midvintern.

– Milda vintrar fortsätter hösten i ytterskärgården ungefär till mitten av januari. Våren kommer redan i början av mars, säger Riihimäki.

Hundra båtturer

Det var en februaridag för tre år sedan som Matti Riihimäki och några kompisar för första gången stötte på en flock skärsnäppor mitt i vintern, lite längre in i skärgården. Fram till det fanns det mest ströobservationer av fågeln i västnyländska vinterlandskap.

– Det var då allt började. Sedan dess har jag gjort omkring hundra taxeringsturer. Förra vintern blev det trettiotvå båtturer, säger han.

Riihimäkis taxeringsrutt är alltid densamma. Systematiskt kollar han läget på alla klippor från Innerskär i norr till Ropanlängden och Segelskär längst ut. Rutten är omkring 20 kilometer, plus avståndet till Tvärminne (12 km) eller Ekenäs centrum (24 km). Det tar fem sex timmar att köra rutten och spana in alla skären, fast den här dagen fuskar vi och kör en snabbversion.

– Jag skulle inte hinna med ett större område. När vinterdagen är som kortast blir det mörkt tidigt, säger han.

Skärsnäpporna reagerar på vindens riktning och hastighet samt på vattenstånd. Förhållandena avgör var fåglarna finns.

– Ibland är det lite frustrerande att kontrollera alla skär omständigt fastän man är säker på att alla fåglar finns längst ut. Men man måste vara metodisk för att resultaten ska bli tillförlitliga, säger han.

Han uppfattar taxeringsområdet som en naturlig helhet, en lagom gles länga med skär omgärdade av öppet hav. En del av kobbarna hör till Ekenäs skärgårds nationalpark och hela området ingår Ekenäs och Ingå västra skärgårds internationellt värdefulla fågelområde (IBA-område).

Orädda vintergäster

Matti Riihimäki minskar hastigheten när vi når de första skären, och vi har tur genast. På en sten intill Innerskär står en skärsnäppa blickstilla. När vi sakta närmar oss avtecknar sig ytterligare två exemplar mot den likfärgade stenen. Fåglarna verkar orädda, och vi betraktar varandra en stund innan vi åker vidare.

Ibland får Riihimäki syn på en ringmärkt skärsnäppa, i bästa fall en med en synligare "flagga" eller platta fäst vid ringen. Den kan avläsas med kikare och på det sättet kan man få veta mer om hur enskilda individer rör sig.

Man vet till exempel att skärsnäppor som häckar på Svalbard flyttar åt olika håll. Vissa återfinns i Ekenäs eller i Skärgårdshavet, andra i södra Sverige, de danska sunden, södra Norge och ända bort till brittiska kusten.

– Vi har återfunnit fåglar som ringmärkts på Svalbard, men också på Jurmo och på Nidingen söder om Göteborg. Det finns individer som tenderar att övervintra på samma lokaler från år till år, men det gäller knappast alla, säger Riihimäki.

Sammantaget blir bilden av skärsnäppans flyttmönster svårtydd: vissa fåglar tillbringar bara en kort tid utanför Ekenäs, sedan drar de vidare. Andra däremot kan tillbringa veckor på samma plats. Råkar Finska viken frysa till helt och hållet sticker alla snäppor. Så hur ofta Matti Riihimäki än taxerar sitt område kan man inte veta hur många individer som flyttar genom eller övervintrar i Ekenäs skärgård.

– Som mest har jag sett drygt tvåhundra fåglar på en taxeringstur, men det säger inget om den totala summan.

Klart är däremot att de första skärsnäpporna kommer i början av oktober och att höststräcket kulminerar i oktober–november.

– Honorna kommer först, hanarna följer efteråt. Exakt när de kommer beror på hur häckningen lyckats.

Antalet fåglar i Ekenässkären är som minst i januari och börjar öka i mars. De sista vårflyttarna dröjer kvar till slutet av maj.

– Honorna kommer först, hanarna följer efteråt. Exakt när de kommer beror på hur häckningen lyckats.

Vinden splittrar flockarna

Väder och vind påverkar fåglarnas rörelse också inom taxeringsområdet. Vid lågvatten exponeras matplatser på de yttersta grynnorna. Lågvatten betyder i regel fler skärsnäppor, men:

– Den här vintern har jag sett rätt hyggligt med fåglar trots att vattenståndet ofta varit högt. Men man får vara försiktig med att dra slutsatser utifrån enstaka observationer. På sikt blir det en hel del variation.

I Skärgårdshavet har skärsnäppan med säkerhet övervintrat redan länge. Där samlas fåglarna i regel i större flockar längst ut, på Jurmo och Utö, vid hårda vindar. Också i Ekenässkärgården splittrar vinden flockarna och tvingar fåglarna att söka skydd och andra matplatser.

Vi stannar till vid Vikarharet och får syn på en ensam skärsnäppa, som inte låter sig störas. Riihimäki antecknar exakt position, rådande väderlek och vattenstånd i sitt block för att bygga upp en gedigen databas. På Klovaskär har ytterligare sju exemplar samlats i en flock. Inte heller de är skygga – skärsnäppor träffar förmodligen sällan på människor, och de har goda skäl att lita på sin skyddsfärg.

Vi fortsätter mot skären allra längst ut. Ropanlängden brukar vara ett säkert kort, men den här dagen är här inte en skärsnäppa. I stället kan vi skymta en flock på omkring tusen alfåglar i horisonten. Ett par tobisgrisslor i vinterdräkt pilar förbi Segelskär. Fler skärsnäppor blir det inte i dag, men det bekommer inte Matti Riihimäki.

– Det viktigaste för mig är att få komma hit ut. Det är ett vackert och fint utflyktsmål också utan skärsnäppor.

Respekterar jägarna

Här ute är det sällan trängsel, men då och då stöter Matti Riihimäki på enstaka fiskare och fågeljägare. Han håller sig på god fot med dem.

– Alla ryms vi här. Vissa av gubbarna har jagat alfågel här ute i trettio år. De vet exakt vad de gör. De stör inte mig, och jag har inte märkt att alfågeljakten skulle störa skärsnäpporna. Möjligen är det jag som stör jägarna om båten råkar skrämma upp en alfågelflock, säger han.

Han är medveten om att inbitna motsättningar mellan fågelskydd och jakt också har florerat i Ekenäs skärgård.

– Jag försöker agera annorlunda.

När vi är tillbaka på fast mark och mörkret faller på kan Matti Riihimäki föra in dagens observationer i sin databas. Informationen kan bistå ornitologisk forskning, och det är, vid sidan av naturen, den andra stora drivkraften som får honom att åka ut om och om igen.

– Det är fint att kunna hjälpa ringmärkare och forskare, att vara med om att ta fram mer kunskap. Det ger kontakter och samtal med människor jag aldrig annars skulle ha att göra med, säger han.

Matti Riihimäki är också forskare till yrket, men inte ornitolog. För honom är fågeltaxeringen en "naturvetenskaplig hobby". Han står själv för båt- och bränslekostnader.

– Det är oerhört belönande att åka ut i fält med riktiga ornitologer, säger han.

Samtidigt är det ett faktum att mycket av den naturvetenskapliga forskningen i fält utförs som ideellt arbete, även om professionella forskare sammanställer och analyserar resultaten. Utan amatörbiologer skulle finländsk naturvetenskap inte hålla lika hög klass. För Matti Riihimäki blir skärgårdsturerna en livsstil.

– De fungerar som motvikt till jobbet och till doktorsavhandlingen. De är min chans att komma ut och damma av mig.

Skärgårdens vintergäster

Skärsnäppan (Calidris maritima) påminner om kärrsnäppan och andra vadare i släktet Calidris, men den är kompaktare byggd och ser mörkare ut på avstånd och i flykten. Hos ungfåglar kontrasterar vingtäckarnas ljusa kanter mot mörka skuldror, hos vuxna saknas den kontrasten.

Skärsnäppan häckar i arktiska Kanada, Grönland, Island, Norge och Ryssland, i karg terräng, vid kusten och vid fjällsjöar upp till 1 400 meter över havet. Honan väljer det bästa av flera bon som hannen bygger. Han sköter det mesta av ruvningen och tar hand om ungarna när honan redan lämnat boplatsen.

Skärsnäppan övervintrar vid Västeuropas och Nordamerikas kuster, inklusive södra Finlands skärgårdar. Fågeln äter insekter, små kräftdjur och frön, på vintern obehindrat också på skär och grynnor som vågorna sköljer över. Världspopulationen bedöms vara livskraftig.

Profil

Namn: Matti Riihimäki.

Ålder: 49.

Bor: I Ekenäs, uppvuxen i Björneborg.

Familj: Två barn.

Jobbar: Som projektchef med datateknik vid Aalto-universitetet, har tidigare jobbat på några it-företag i huvudstadsregionen.

På fritiden: Jobbar på en doktorsavhandling om landskapsvårdsområden, fågelskådar och joggar.