Skånska bönder bekantade sig med Ingågård

Jordgubbar, kafé och brysselkål - snart också vattenmelon. Lill-Breds i Ingå hör till gårdar som valt att nischa sig för att överleva och var ett av besöksmålen under de nordiska försöksringarnas sommarkongress.

– Växt- och spannmålsodling befinner sig i stora svårigheter i Finland. Därför vill vi visa en gård där man satsar på nya inkomstkällor. Det är det här som är utvecklingen, säger Bengt Nyman som representerar kongressens värdar, de nyländska skördekontrollföreningarna.

Saftig nyhet

Gustav och Jenny Hildén driver Lill-Breds för andra säsongen. Förutom jordgubbsodling och gårdskafé satsar man på specialgrödor såsom majs och brysselkål. Nytt för säsongen är försöket med vattenmelon. Melonerna väntas vara klara för skörd i mitten av augusti och så här långt ser allting bra ut.

– Vattenmelonen tycker om värme. Om melon sedan blir något vi kommer att satsa mera på beror på konsumenterna. Prismässigt klarar vi inte av att konkurrera med den spanska vattenmelonen, säger Gustav Hildén.

Arbetsdagarna på gården är långa och om att specialodling är hårt jobb vittnar också sifforna på vågen. Det är många kilon som smultit bort på Gustav Hildén sedan arbetena körde i gång i våras.

– Under planteringsskedet går man minst 20 kilometer om dagen.

Klagar gör han ändå inte.

– Som det ser ut med lönsamheten för spannmålsodling är det här enda sättet att förverkliga drömmen om att få jobba som jordbrukare på heltid.

Långa traditioner

De nordiska försöksringarnas sommarkongress har ordnats allt sedan 1938, numera genom Skånes försöksringar och de nyländska skördekontrollföreningarna som turas om med värdskapet för träffarna som ordnas vartannat år.

– Det är en tradition vi verkligen vill att ska leva vidare, säger Lars Håkansson och Börje Wikner som är ordförande för den svenska respektive finländska föreningen.

Fokus för träffarna ligger numera främst på det sociala och kulturella utbytet.

– Vi kommer inte hit för att jämföra hur många kilo man får per hektar utan för att träffa andra jordbrukare och företagare. Att vara jordbrukare kan vara ett ensamt yrke, man behöver ett socialt sammanhang, säger Lars Håkansson.

– Det är inte bara lantbruk vi pratar. Genom åren har det byggts upp vänskapsrelationer, säger Börje Wikner.

Om att träffarna handlar om mycket mer än lantbruk kan också Ann-Charlotte Uldall-Jörgensen berätta. I samband med sommarträffen för sex år sedan nämnde hon sina försök att hitta sina finländska släktingar. Lagom till årets träff hade de finländska värdarna lyckats luska reda på småkusin Monica som mötte upp då de svenska gästerna anlände till Finland.

– Det var en helt fantastisk överraskning, säger en glad Ann-Charlotte Uldall-Jörgensen.

Förenade i torka

Utmaningarna för de svenska och finländska jordbrukarna är delvis de samma, men skillnader finns. Att urbaniseringen startade tidigare i Sverige än i Finland märks av.

– Ibland håller jag föredrag i skolor. Nästan ingen av eleverna brukar ha någon relation till jordbruk, om de inte har utländsk bakgrund, säger Lars Håkansson.

Då mat enbart är något man köper i butiken kan det vara svårt att relatera till och ha förståelse för odlarnas vardag.

– Bara 50 procent av maten som äts i Sverige är svensk. Samtidigt som det ställs stora krav på svenska producenter är man utan större betänkligheter nog och köper utländska livsmedel, som produceras enligt andra regler. Det kan kännas frustrerande, säger Fredrik Uldall-Jörgensen.

I år har torkan ställt till det på båda sidor om Östersjön.

– I Sverige väntas skörden bli 60 procent av det normala. Hos oss i Skåne är det kanske ännu värre, säger Lars Håkansson.

I Finland räknar man med att det torra vädret kommer att reducera skörden med omkring hälften.