Sjukdomsattacker struntar blankt i var vi bor

Om vi mister nattjouren i framtiden så mister vi snart hela sjukhuset. Och mister vi sjukhuset så mister vi också skatteören i kommunen Raseborg, eftersom det blir rent hälsovådligt att bo kvar här.

Jag har suttit och lusläst alla inlägg om nattjouren på Raseborgs sjukhus och man blir ju inte så där väldigt uppspelt måste jag säga. Jag kan ju ha missat något väsentligt i artiklarna men det ser inte lovande ut. Vi kan bara hoppas att de som är med i arbetsgruppen ser till helheten (vilket några faktiskt verkar göra), och inte stirrar sig blinda på siffror.

Sjukdomarna bryr sig inte om siffror. Jag vet att det är lätt för en "vanlig människa" att säga både det ena och det andra och ha åsikter om hur saker och ting kan och ska göras. Men man måste se vår oro och ta den på allvar! Om vi mister nattjouren i framtiden så mister vi snart hela sjukhuset. Och mister vi sjukhuset så mister vi också skatteören i kommunen Raseborg, eftersom det blir rent hälsovådligt att bo kvar här. Varje gång jag ser skylten "Bygg bo i Raseborg" som står uppspetad någonstans nära Raseborgs Tegel, så kan jag inte låta bli att lägga en viss ironi i denna slogan. Vem i hela friden vågar bo kvar här om vårt sjukhus, eller flera vitala och livsviktiga delar av sjukhuset, läggs ner?

Vi har inget BB – och vårt BB var berömt vida omkring – och många mödrar har fått föda sina små i ambulanser, taxibilar eller privatbilar på väg till Lojo med risk för både moderns och barnets liv. I synnerhet om de kommit långväga ifrån, till exempel från Bromarvs yttersta udde eller någonstans från bushen ute i Tenala. Eller rentav Hangö...

Man får bara inte drabbas av hjärtinfarkt, stroke eller andra åkommor vars första 30 till 60 minuter är väsentliga för den fortsatta vården och patientens framtida återhämtning och rehabilitering. Om den stackars saten ens hinner fram innan livslågan slocknar helt, vill säga. Hur blir det då, om någon blir så allvarligt sjuk och inte kan "mellanlanda" på Raseborgs sjukhus för en första livsuppehållande åtgärd inför en eventuell fortsatt resa? Tanken skrämmer, scenariot förfärar! Sjukdomsattackerna struntar blankt i var vi bor, och det gör tydligen också de styrande inom HUS.

Någon tänker säkert "nu är du bra pessimistisk", men har man bott i Raseborg så blir man, om inte pessimist så i alla fall realist. Och en ganska luttrad sådan. Jag tror det jag ser, varken mer eller mindre.

Mariann Rosendal Harparskog

Mer läsning