Sipilä, Berner och reformerna

Behovet av åtgärder fick mig att tro att de nya politikerna Sipilä och Berner skulle våga ändra politiken i landet.

Då Juha Sipilä och Anne Berner tog regeringsansvar trodde jag att de vågar ta tag i uppgiften att förändra Finland. Regeringarna Jyrki Katainen/Jutta Urpilainen och Alexander Stubb/Antti Rinne grälade och drev partipolitik medan Finlands ekonomi blev allt sämre. Landet tog mera lån och det förlorade ytterligare konkurrenskraft. Arbetslösheten ökade. Allt var inte regeringarnas fel, utan arbetsgivarna och facket hade sin andel i tillbakagången. Det verkade som om de inte kunde räkna plus och minus. För mig var Sipilä och Berner, båda företagsledare, garanter för att de kan räkna och göra behövliga reformer: sätta den offentliga ekonomin i balans, göra arbetsmarknaden flexibel och öka landets konkurrenskraft. Visst måste vi skära i de offentliga utgifterna då pengarna inte räcker till och visst måste vi underhålla landsvägar och järnvägar, annars förfaller de. Och visst måste vi jobba mera. En färsk uppgift berättar att Finlands ekonomi är sämst i tillväxt i Europa. Före oss ligger Grekland (HS 15.2).

Behovet av åtgärder fick mig att tro att de nya politikerna Sipilä och Berner skulle våga ändra politiken i landet. Men ett modernt samhälle är komplicerat. Grundlagen ställer många krav (ibland luddiga), folket knorrar, gallupsiffrorna går ner, oppositionen säger nej, nej och göder sin popularitet. "Tillbaka till 1970-talet" tänker jag ibland då jag hör Rinne förklara SDP:s politik. Riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta krävde i OBS (8.2) att Sipilä ska berätta hur, det vill säga med vilka åtgärder, han löser landets problem. "Nu är vi helt i mörker", förklarade hon. Bästa läsare, har ni läst eller hört hur, med vilka åtgärder, Rinne och Feldt-Ranta sätter Finland på fötter? Inte jag.

Reformen av social- och hälsovården är tänkt att öka jämlikheten i landet och skära bort tre miljarder euro av förutspådda kostnadsökningar. Bra så. Reformen behövs, men få vet hur den ska utformas för att passa alla. Politiker, forskare och kommunalpampar är naturligtvis av olika åsikt. Jag förstår dem, för reformen är oerhört stor och svår att överblicka. Egentligen är det akuta problemet inom vården brist på resurser i kommunernas hälsocentraler. Åtgärda det så behöver vi inte landskap som ansvarar för vården, med risk för att socialvården – som är närservice och hör hemma i kommunerna – försummas.

Vi måste göra reformer inom social- och hälsovården, sade tidigare riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos helt nyligen i tv. Vi måste våga fatta beslut, sade hon och fortsatte med att "politiker vill göra något gott". Jag tror att de som arbetar vill göra ett gott arbete. I politiken kan man emellertid fråga gott för vem. För samhället, partiet, facket eller för den enskilda människan? Är konkurrensavtalet, som på sikt ger Finland ökad export, men begränsar löneförhöjningarna i till exempel kommunerna ett gott beslut? Finland lever av exporten, men vissa människor får lägre inkomst.

Bra eller dåligt? "Right or wrong, my country", sade den tysk-amerikanske generalen och senatorn Carl Schurtz som blev USA:s inrikesminister 1877.

Kaj Lindholm tidigare stadsdirektör

Mer läsning