Sinnebilder

Också skörhet är en del av livet och har inte alltid en entydig förklaring.

Att man inte kan segla genom livet utan utmaningar, som jag brukar kalla dem, eller problem, som är det ord jag växte upp med, det är egentligen en självklarhet. Ändå finns det gånger då det känns som om allt hopade sig: olyckor, sjukdomar och utmaningar av alla de slag. Kryddade med, eller förvandlade till, något slags livskris. Då verkar också världen vara en dystrare plats och jag ser mig omkring och undrar om det faktiskt finns sagor som slutar med ett "och så levde de olyckliga i alla sina dagar"? Så kan det väl ändå inte vara?

Jag minns tiden då jag sörjde min fars död och Yrsa Stenius' bok Makten och kvinnligheten var nyutkommen, 1993. Några avsnitt som handlade om mörker som ett djup i tillvaron skrev jag av i min dagbok. Då sorgen genomsyrade allt var det skönt att finna någon som använde samma språk, som vistades i samma landskap, som visste att inte alla förstod ... I dagarna har Antonia Ringboms Sinnebilder, åtta autentiska berättelser om psykisk ohälsa, haft premiär. Kortfilmerna är animerade så att varje person gestaltas genom det djur hen valt som alter ego, men rösten är personens egen. De är ömsinta, ärliga och berörande. Se dem på Arenan! Gemensamt för många berättelser är känslan av ensamhet och isolering, och också av skam.

Därför vill jag i dag skriva om denna skörhet. I mitt fall stavas den psykiska ohälsan utbrändhet, två gånger. Första gången ledde det till en depression, andra gången har symtomen varit annorlunda. År 2001 hade jag inte hört ordet utmattningsdepression förrän jag fick diagnosen och "burnout" smakade främmande i munnen. I dag har Europa tolv miljoner utbrända, det är en tidstypisk sjukdom.

"För första gången i mänsklighetens historia beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation – utan på mindre." skrev den svenska poeten Bob Hansson i Expressen i april. "Epidemin överförs inte av bakterier eller virus. Den överförs av samhällets förväntan på individen. Förväntan på prestation." "När en människa brutits ner är det inte individen som misslyckats" skriver han vidare. Det är kollektivet. Individen måste naturligtvis vara delaktig i den kortsiktiga lösningen, men för den långsiktiga tillfriskningen behövs det en sjukdomsinsikt. Inte individens. Utan kulturens. Men medan en utbränd individ i taget tvingas till sjukdomsinsikt väntar vi fortfarande på att vår samtid ska göra det samma." Detta om utbrändhet.

En fråga som tycks leva kvar då man talar om skörhet och svåra tider är frågan om egen förskyllan. Det förvånar mig. Egentligen tycker jag det enbart är de berörda personerna som borde få ställa den frågan, och inte för ofta. Det är klart man frågar sig "vad gjorde jag fel" och de flesta av oss har en stark tendens att skuldbelägga oss själva och andra. Men också skörhet är en del av livet och har inte alltid en entydig förklaring. Bättre frågor är kanske "vad vill jag nu" och "var kan jag få hjälp" och möjligen "vad har jag lärt mig".

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk