Sexualitet är inget val man gör

Tolerans. Nadine Baarman från Hangö är homosexuell och önskar att alla vore mer öppna.Bild: Lina Enlund

För många är det svårt att vara öppen med sin sexualitet. Det kan speciellt vara kämpigt i mindre städer och kommuner.

Tjugotvååriga Hangöbon Nadine Baarman har länge varit öppen med sin sexualitet. Hon tycker att det är gammalmodigt att benämna sig enligt sexualitet.

– Jag blir kär i en personlighet, inte i ett kön.

Emil, 28, från Ekenäs har inte varit lika öppen. I dagens läge bor han i Helsingfors där han är mer bekväm. I Raseborg vågar han inte prata lika öppet om sin homosexualitet. Därför väljer han att vara anonym i denna intervju och han heter egentligen någonting annat än Emil.

– Jag känner inte att jag behöver prata om det här. Jag är ännu inte i det skedet att jag vill gå ut med mitt namn i Raseborg, säger han.

Baarman minns då hon var yngre och satt på sängkanten och grät för att hon trodde att det var något fel med henne.

– Jag har haft pojkvänner, men jag kände nog aldrig att jag tyckte om dem. Jag gick enligt normen för hur man skulle göra.

Emil intalade sig till en början att han var bisexuell, men han har aldrig känt attraktion till flickor.

Baarman gissar att hon var runt 12 år gammal då hon började inse att hon tycker om flickor. Innerst inne visste hon alltid att fallet var så. Emil var ungefär i samma ålder.

– Mina vänner sprang senare efter armékillar, men jag var aldrig intresserad, säger hon.

Ingen stor grej

Baarman berättar att det alltid varit som ett skämt bland vänner och familj att hon tycker om flickor.

– Vi pratade egentligen aldrig om det när jag var liten eftersom det var så tabu. Mamma sade en gång åt mig: "Nadine, du kan alltid berätta om du har någon pojke eller flicka som du tycker om". Det var inte en stor grej.

Att komma ut har aldrig varit något som varken Baarman eller Emil gjort.

– Jag presenterade bara en tjej för min familj och sade att det var min flickvän. De svarade med att de alltid vetat det här. De är ju inte dumma, säger Baarman.

Många av Emils vänner anade att han var homosexuell och frågade om det rakt ut.

– Jag har aldrig heller suttit vid matbordet och kommit ut till mina föräldrar. Det har nog alltid varit en undermedveten sak som de flesta vetat om, säger han.

Homosexualitet är ingen sjukdom

En av Baarmans släktingar var länge emot det hela och sade att hon var sjuk.

– Det är oftast äldre personer som har ett problem med det. På stan kan vissa titta snett på mig och för somliga har det ingen skillnad.

Hon berättar att vissa av hennes vänner varit homofobiska, men när hon presenterat sin flickvän för dem har de ändå aldrig sagt något.

– För några är det här lite svårare, men unga är alltmer öppna nu för tiden så det går riktigt bra.

Emil håller med om att yngre är mer liberala. Han tror att de som är homofobiska innerst inne hatar sig själva och väljer att släppa ut hatet på någon annan.

– Det är synd att vi ibland fortfarande känner att vi måste dölja vem vi är, säger han.

Nej, tack till pride

De har båda två deltagit i pridefestivalen i Helsingfors. De tror ändå inte att de kommer att delta i pride i Västnyland.

– Jag känner inte behovet av att visa för alla här vem jag är. Det är skillnad på pride i mindre städer och i större, säger Baarman.

De tycker ändå att det är väldigt bra att det ordnas pride i mindre städer för dem som vill delta och förmedla sina åsikter.

– Det är klart att det är bra att det ordnas pride här, men det är ingenting för mig, säger Emil.

Lycka är allas rättighet

Det som stör Baarman mest är när människor säger att hon har en sjukdom eller att hennes sexualitet är ett val hon gjort.

– Jag brukar bita tillbaka och fråga dem när de valt att tycka om det motsatta könet. Då brukar de bli tysta.

Baarman har fått höra att hon inte förtjänar att vara lycklig.

– Det här är hemskt. Alla förtjänar att känna samma lycka. Hur skulle det kännas för heterosexuella om deras rättigheter till lycka togs bort?

Emil uppmanar dem som inte vågat "komma ut" att inte ta någon stress.

– Allting kommer med tiden. Ta det i egen takt. Det bästa är att röra sig bland andra hbtq-personer. På så sätt blir man mer bekväm, säger han.

De önskar båda två att alla vore mer öppna och förstående.

– Vi ska inte behöva bli behandlade på ett annat sätt på grund av vår sexualitet. Alla är vi människor, säger Baarman.