Schackspel med bondeoffer

Finland gör aldrig några nummer av utvisningarna. Det är klokt att vara diskret. Man gör vad som kan och bör göras, men utan stora fanfarer.

Händelserna kring utvisningen av ryska och västeuropeiska diplomater liknar ett spel på schackbrädet. Tillsvidare har spelarna offrat bönder. Drottningen är ännu ohotad. Men i fortsättningen kan det bli rockader och då ändras spelet till blodigt allvar.

En tillsvidare onämnd möjlighet inom ramen för den diplomatiska konvenansen är, att länder som har förlorat alltför många utvisade medarbetare får det svårt att ersätta dem. En mottagande stat kan nämligen vägra ta emot ersättare och behöver inte anföra något som helst skäl för sin tvära inställning. Därför brukar det ta en viss tid innan remplaceringarna kan bli aktuella. Läget måste kylas av.

Att förklara personer non grata – icke önskvärda – sker betydligt oftare än vägran att ta emot nya personer att införas på värdlandets diplomatiska lista. Non grata är ingen trevlig term. I ett mera avslappnat och vardagligt språk talar man kolleger emellan om n.p.g.s. Det är en tjusig formulering som får tjäna som en dimridå.

Helsingin Sanomat (28.3) har lagt märke till en liten pärla i Skyddspolisens historik. Där sägs att nittio procent av de avvisade diplomaterna har lämnat Finland med tåg. Denna landfasta förbindelse för enbart till Moskva.

Den som tvingas lämna landet i ett större svep skall enligt diplomatisk sed inte utsättas för chikanerande tilltal eller negativa argument som riktas mot person. Däremot förekommer det särskilt i västländerna att en sändande stat får back för sin kandidat därför att denne tidigare på en annan post gjort sig skyldig till illegal underrättelseverksamhet, inblandning i värdlandets inre affärer eller är känd som officer i KGB-hierarkin. Ett besvärligt fall på sin tid i Helsingfors var ministerrådet Albert Akulov, glatt leende redan då bommen lyftes i Porkala och sedan ivrigt aktiv ännu när Mauno Koivisto valdes till president. Trots sitt förflutna torde Akulov inte direkt ha utvisats. Supo-chefen Seppo Tiitinen tjänade sina herrar smidigt.

I Finland utvisas många diplomater på grund av grova trafikförseelser och framför allt rattfylleri. Finland gör aldrig några nummer av utvisningarna. Det är klokt att vara diskret. Man gör vad som kan och bör göras, men utan stora fanfarer. Om kvällstidningar kommer på spåret är loppet kört. Iltalehti kunde föreviga nattliga scener då Portugals ambassadör körde in i en återvändsgränd på Skatudden och sedan i timmar satt i sin bil, som också omfattades av den diplomatiska immuniteten. Man får förmoda att excellensen hade nyktrat till innan han lämnade sitt självvalda fängelse.

EU:s gemensamma utvisningstaktik har haft sina blottor. Till exempel Grekland har sedan gammalt nära relationer till Ryssland. Länderna har gemensamma oljeprojekt på gång. För Bulgarien gäller liknande skäl av "broderskap" trots att landet nu agerar som EU:s ordförande. För Cypern och Malta gäller att de minimala östaterna saknar resurser. Nikosia är dessutom ett finans- och skatteparadis för ryska företag.

Det är mycket Trump och Putin ännu kan riva sönder av det internationella nätverk som formellt reglerar umgänget mellan nationerna. Kan det hända att de två stormakterna börjar riva Wien-konventionen från 1961 i trasor, som Finland godkände tio år senare? Konventionen reglerar diplomatiska rättigheter och immunitet.

(Källa: Sir Ernest Satow: Satow´s Guide to Diplomatic Practice)

Ralf Friberg