Samhällssatir och humor i musikalisk möbelsaga

Glimt i ögat. Ingvar Kamprad (Marcus Groth) flankerad av sin farbror (Niklas Häggblom), och sina skapelser hyllan (Simon Häger), lampan (Emma Klingenberg) och stolen (Anna Hultin). Bild: Cata Portin

Vad kan man göra av Ikea som skulle vara intressant på en teaterscen? När upphovsmakarna Erik Gedeon och Klas Abrahamsson läste historiken över Ikea stod det klart: en så kontroversiell och mytomspunnen person som Ingvar Kamprad utgör en intressant historia för scenen!

Ingvar! av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson

Regi: Erik Gedeon

Text: Klas Abrahamsson

Musik: Erik Gedeon

Dekor- och kostymdesign: Ulrich Frommhold

Hår och mask: Pirjo Ristola

Ljusdesign: Tom Kumlin

Ljuddesign: Andreas "Stanley" Lönnquist

Specialeffekter och pyroteknik: Jonas Runeberg

I rollerna: Marcus Groth, Veera Railio, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Henrik Wikström, Amanda Löfman, Max Forsman, Simon Häger och Anna Hultin.

Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 29.11.

Erik Gedeon och Klas Abrahamsson ombads av en teater i Hamburg att skriva någonting kring ett skandinaviskt tema och världen över associerar ju folk Ikea med Sverige och Skandinavien. Historiken gjorde slag i saken.

Nu när jag sett resultatet är jag beredd att hålla med om att Kamprads historia är intressant för scenen. Faktum är att jag redan tidigare varit nyfiken på Ingvar Kamprad, full av motsättningar, en av världens rikaste män med sina 30 miljarder men ändå en snåljåp som lever rent av asketiskt.

I möbelmusikalen Ingvar! får vi nu ta del av alla turer i långdansen kring Ingvar Kamprads 85-åriga karriär – han fyllde 90 i år men började med att sälja tändstickor som endast 5-åring. Han var bara 17 när han grundade sitt postorderföretag och an efter får vi se hur han utvecklade det genom olika visioner: om namngivna möbler, om billiga möbler, om möbler som blir billigare av att bli hopskruvade av kunderna själva eller tillverkade i Polen i stället för i Sverige, om möbler som tar mindre plats i förråden när de kan förvaras i lådor i stället och som kunderna själva får bära ut till sina bilar i stället för att få dem hemtransporterade.

Trots att man inte kan kalla Ikea för annat än ett succékoncept har det inte alltid gått som på Strömsö – tvärtom, ibland har konkurrenter hotat med karteller och bojkotter och konkursen har varit nära. Ingvar Kamprad har utsatts för påtryckningar från sina rådgivare för att börsnotera företaget vilket han envist vägrat, han har inte velat dela med sig av vinsten och inte heller låna för att uppnå vinst.

Som person har Kamprad också fått utstå kritik, för att ha varit skattesmitare som placerat en stor del av Ikea-förmögenheten utomlands där skatten är lägre och skaffat sig en vingård i Provence med mera. Det allra smutsigaste i Kamprads bykkorg är i alla fall hans fascistsympatier från ungdomsåren som också berörs men för vilka han gjort avbön i Sverige. Och folket har förlåtit för Ikea är för svenskarna en helig ko och Kamprad en Messias, som i pjäsen rentav korsfästs på en midsommarstång till slut. Men som förstås återuppstår, precis som Kristus.

Regissören Erik Gedeon har valt att göra uppsättningen genomkomponerad och han har själv gjort musiken i folkviseton, som dramaturgen Klas Abrahamsson har skrivit texterna till. Med sin ovanligt väl samklingande ensemble har de skapat ett musikaliskt mycket njutbart oratorium där vi får njuta av många fina röster och melodislingor, framförda av Henrik Wikström på flygel och Veera Railio på fiol. Marcus Groth glänser i huvudrollen som Kamprad själv fast mera karismatisk. Amanda Löfman, Emma Klingenberg och Anna Hultin är en skönsjungande trio som också har en fin mimik och klara komiska talanger. Simon Häger, Niklas Häggblom och Max Forsman – i en dråplig afrofrisyr – sekunderar skickligt både vokalt och skådespelarmässigt.

Rent visuellt tyckte jag uppsättningen blev något av en besvikelse i Ulrich Frommholds brunmurriga dekor och kostymdesign, den specifika Ikea-färgskalan saknades helt. Scenbilden bestod inte av så mycket mer än en mutterformad bänk och en svängbar balustrad och med en stor eurosedel på väggen (varför inte krona?). I hela första akten var hela ensemblen klädd i kritstrecksrandigt mer eller mindre, men i andra akten kom också lite blågula svenska folkdräkter med i bilden. En speciell eloge i alla fall för Anna Hultins fyndiga stol-dräkt!

Regimässigt blev första akten väl monoton men föreställningen kom i gång på allvar i andra akten och manusförfattarna lyckades hålla en bra balans alltigenom mellan beundran för det som Ingvar Kamprad faktiskt lyckats skapa, samtidigt som man klarar av att kritiskt skärskåda både Ikea och det svenska folkhemmet och begrunda kapitalismens väsen, som i det informativa programbladet beskrivs som "socialism för storföretag". Kamprad själv har inte sett varken den tyska versionen år 2009 eller någon svensk, den första fick premiär 2010. Knappast lär han komma till Helsingfors heller eller till Wasa Teater 2017. Officiellt har Ikea tagit avstånd från musikalen men i smyg har anställda ändå sett den. En klart se- och hörvärd föreställning med glimten i ögat.

Siw Handroos-Kelekay

Mer läsning