Samarbete på bred front behövs

Bild: Harald Grönstrand

Erfarenheterna från FN-steelkonkursen ska användas då man funderar på vilka åtgärder som nu ska vidtas i Västnyland.

Det gick som väntat. I fredags kom beskedet att den svenska stålkoncernen SSAB lägger ner rörfabriken i Lappvik på Hangö udd. Nedkörningen tar vid under nästa år, och år 2020 ska den vara fullbordad.

I juni då SSAB meddelade om omorganisering av rörproduktionen och inledde samarbetsförhandlingar med de 115 anställda i Lappvik var de flesta på de klara med att fabrikens saga var all.

Personalen i Lappvik gav ändå inte tappt, den gjorde egna beräkningar och utredningar där man förde fram alternativ. Men något gehör vann man inte hos SSAB:s styrelse.

Hangö och Raseborg och de västnyländska riksdagsledamöterna uppvaktade näringsminister Mika Lintilä, Centern, för att se om staten kunde gripa in för att rädda fabriken och hundratals arbetsplatser.

Också Ingenjörerna i Finland, DIFF och Akava skickade brev till styrelsen.

SSAB:s ledning gick inte att rucka, fabriken i Lappvik stängs och man satsar närmare 29 miljoner euro i fabriken i Tavastehus.

För sex år sedan fick byn Lappvik och Västnyland en rejäl käftsmäll då FN-steel gick i konkurs och 270 personer vid stålverket och cirka 100 personer hos underleverantörer blev arbetslösa över en natt.

Nu finns det lite tid att fundera på framtiden för de anställda, för byn och regionen.

Efter FN-steelkonkursen var det aktuellt med omskolning och andra stöd för de anställda och regionen fick också statliga stödpengar.

Erfarenheterna från tiden efter FN-steelkonkursen ska nu tas tillvara. Vilket stöd behöver de anställda, vad kan staten bidra med, vad fungerade och vad fungerade mindre bra?

Här gäller det också att samarbeta på bred front för regionens bästa. Städerna, riksdagsledamöterna, handelskammaren, näringslivet och utbildningsinstitutioner måste koordinera sina insatser så man får bästa möjliga utfall.

De 115 anställda vid rörfabriken erbjuds jobb vid SSAB:s andra fabriker. Ingen av fabrikerna ligger på pendlingsavstånd från Västnyland, den närmaste finns i Tavastehus. Det är förstås bra att de anställda erbjuds jobb, men det troliga scenariot är att det endast är en bråkdel som nappar på det. Det är inte en enkel ekvation att flytta efter jobb, om man äger hus och har familj, det är en partner som också behöver ett jobb på den nya orten och bostaden måste kanske säljas.

Många anställda kan jobba kvar i ett drygt år på fabriken men man får räkna med att de som hittar ett nytt jobb slutar tidigare.

Arbetarna försätts också i en prekär situation om man ska jobba kvar och inte kan börja omskolning inom den närmaste framtiden. Så länge ingen är uppsagd får man inte ta del av arbetslöshetsförmåner.

Man räknar med att åtminstone 200 arbetsplatser i Västnyland är i farozonen då rörfabriken läggs ner. Underleverantören finns inom logistik- och servicebranschen.

Arbetslösheten i både Raseborg och Hangö har sjunkit lite under det senaste året, nu är risken stor att den ökar igen.

Då många arbetstillfällen försvinner är det sannolikt att utflyttningen ökar. Högre arbetslöshet och färre skattebetalare är betungande för kommunernas redan tränga ekonomi. Förra veckan sade Hangös stadsdirektör Denis Strandell att budgetarbetet blir tufft.

Regionen behöver nu nya arbetsplatser. Erfarenheterna från FN-steelkonkursen visar att det inte går i en handvändning att få nyetableringar till regionen. På Koverharområdet, som Hangö stad köpte, finns rum för många företag. Nu behövs ytterligare insatser för att få tillväxt till regionen.

Marina Holmberg Chefredaktör Västra Nyland

Mer läsning