Sällsynt lyxläsning för västnyländska barn

Katarina von Numers-Ekman har skrivit en barnbok om vänskap, utanförskap och att vara annorlunda. Den tydliga västnyländska placeringen ger läsupplevelsen ytterligare en dimension för den som bor här.

Titel: En annan Bea Bladh. Författare: Katarina von Numers-Ekman. Vinjetter och omslag: Jenny Lucander. Förlag: Schildts & Söderströms.

Bea Bladh bor med sin mamma i gårdshuset vid Braxå gård. Själva herrgården är igenbommad och förbjudet område för alla – också Bea. Bea har mardrömmar om herrgården och inbillar sig att där bor en ondsint fågelskådare. Mamma skyller stängningen på mögel men ett oväntat händelseförlopp blottlägger så småningom sanningen.

Bea har inga vänner, för hon blir undervisad hemma av sin mamma och håller sig för sig själv. Hon intalar sig att hennes skadade ben gör henne oönskad bland jämnåriga och att hon inte kan göra sådant som jämnåriga kan. Inte springa på Stafettkarnevalen. Inte klättra eller cykla. Men också den här mentala instängdheten utvecklas i boken genom Beas frigörelseprocess – från mamman, från den kusliga släkthistorien men också från sina egna vridna uppfattningar om sig själv.

Katarina von Numers-Ekman väver in en mängd trådar i sin berättelseväv och hon gör det på ett lyckat och gediget sätt. De sköra vänskapsbanden, de sociala mediernas roll i ungas vardag och tankarna kring den egna identiteten utvecklas trovärdigt samtidigt som spänningen i berättelsen håller intresset uppe.

Stark lokalfärg

Stundvis för herrgårdsmystiken och den kusliga stämningen tankarna till Maria Gripes böcker, men skeendena i Bea Bladh är inte övernaturliga. De är i stället starkt förankrade i den västnyländska vardagen. Här finns herrgårdarna, handbollen, lokaltidningen (vad roligt att läsa citat ur Västra Nyland i en barnbok) och orterna. Utöver påhittade Braxå förekommer både Kyrkslätt och Sjundeå i berättelsen, och referenser till bekanta affärer, platser och evenemang ger historien än mer verklighetskänsla.

Att berättelsen så tydligt placerats i en verklig miljö, trots att själva Braxå är en fiktiv plats, gör att det som ortsbo är extra roligt att läsa den. Det är inte ofta barn från Kyrkslätt och Sjundeå kan läsa en välskriven och spännande bok som uttryckligen utspelar sig i de egna hemtrakterna. Många barn kan säkert känna igen sig i Beas och Josefins suckanden: "Herregud alltså, man blir så trött på allt handbollstjat här i Braxå. Det finns typ ingen i vår klass som har nån annan hobby".

Barbie på äventyr

Det är också skönt att läsa en text där en trettonåring får vara barnslig och ha kvar både mjukisar och sin Barbiedocka, låt vara att den får en ny, moderniserad roll genom Beas Instagramfotografier. Instagramtråden är ett roligt och naturligt sätt att väva in de sociala mediernas självklarhet i berättelsen, det är inget påklistrat utan hör till. Dessutom illustrerar Barbiedockans äventyr Beas frigörelseprocess från en överbeskyddande mamma och ger Bea ett utlopp för både sorg och frustration.

En annan frigörelse blir rent fysisk, då Bea i smyg lär sig cykla till stor del tack vare Josefins uppmuntrande "Jag sa ju att du kunde". Då hon inte längre är lika bunden till hemmet och mammas skjuts kan Bea också upptäcka en annan tillvaro, som hjälper henne att utvecklas och anpassa sig till den nya vardagen då högstadiet ska börja.

Mångbottnad läsning

Ytterligare en dimension får boken genom att både psykisk ohälsa och barn med specialbehov finns med på ett hörn. Bland annat de här trådarna ger berättelsen mer mustighet och gör den intressant också för äldre läsare. Det mentala utbrottet som beskrivs kommer som en överraskning för läsaren, även om antydningarna finns där redan tidigt, om man vet att se efter dem. Jag föreställer mig att det måste kännas så att möta psykisk ohälsa också på riktigt – man upptäcker det inte förrän det händer något dramatiskt.

När det gäller barn med specialbehov har den lilla flickan Cindy med autism visserligen ingen stor roll i berättelsen, men att hon får vara med och ändå vara en väsentlig del av uppgörelsen visar på ett fint sätt att alla har en plats.